GEELMUYDEN
- slekten

Startside  |  Hva er nytt?  |  Bilder  |  Historier  |  Gravsteiner  |  Rapporter  |  Etternavn
Søk
Fornavn:


Etternavn:



QVERNSTRØM, Jacob Pettersen[1]

Mann Ca 1761 - Ja, ukjent dato


Personlig informasjon    |    Media    |    Notater    |    Kilder    |    Alle    |    PDF

  • Navn QVERNSTRØM, Jacob Pettersen 
    Født Ca 1761 
    Kjønn Mann 
    _UID 2C0DE75F1A84457B8637BF08E71E57480520 
    Referanse nummer 2463 
    Død Ja, ukjent dato 
    Person ID I2463  Geelmuyden_etc
    Sist endret 23 Feb 2017 

    Familie STENSRUD, Kirsten Hansdtr.,   f. 7 Mai 1767, Modum Finn alle personer med hendelser på dette stedet,   d. Ja, ukjent dato 
    Gift 21 Okt 1787  Modum Finn alle personer med hendelser på dette stedet 
    Barn 
     1. JACOBSDTR., Anne,   f. 31 Jul 1788, Modum Finn alle personer med hendelser på dette stedet,   d. Ja, ukjent dato
     2. STENSRUD, Petter Jacobsen,   f. Des ember 1790, Modum Finn alle personer med hendelser på dette stedet,   d. Ja, ukjent dato
     3. JACOBSEN, Luther,   f. 15 Mar 1793, Modum Finn alle personer med hendelser på dette stedet,   d. 3 Feb 1855, Borre, Vestfold Finn alle personer med hendelser på dette stedet  (Alder 61 år)
     4. JACOBSDTR., Malene,   f. 24 Feb 1796, Modum Finn alle personer med hendelser på dette stedet,   d. Ja, ukjent dato
     5. JACOBSDTR., Gunhild Maria,   f. 12 Feb 1800, Modum Finn alle personer med hendelser på dette stedet,   d. Ja, ukjent dato
    Sist endret 22 Jul 2010 
    Famile ID F1257  Gruppeskjema  |  Familiediagram

  • Bilder
    P1020694.JPG
    P1020694.JPG
    P1020695.JPG
    P1020695.JPG
    P1020696.JPG
    P1020696.JPG
    P1020697.JPG
    P1020697.JPG
    P1020698.JPG
    P1020698.JPG
    P1020699.JPG
    P1020699.JPG
    P1020700.JPG
    P1020700.JPG
    P1020701.JPG
    P1020701.JPG
    P1020702.JPG
    P1020702.JPG
    P1020703.JPG
    P1020703.JPG
    P1020704.JPG
    P1020704.JPG
    P1020705.JPG
    P1020705.JPG
    P1020706.JPG
    P1020706.JPG
    P1020707.JPG
    P1020707.JPG
    P1020708.JPG
    P1020708.JPG
    P1020709.JPG
    P1020709.JPG
    P1020710.JPG
    P1020710.JPG

    Dokumenter
    02463 Jacob Pedersen qvärnstrøm Notater
    02463 Jacob Pedersen qvärnstrøm Notater

  • Notater 
    • Ved søk i Sverige prøv bl.a. skrivemåtene Kvarnström, Quarnström.
      Navnet finnes senere bl.a. i de svenske prestegjeldene Husby, Dingstuna, Rasbo, Kolbäck og Odensvi, og antakelig mange flere.

      NST medlemsblad 1/93 (eller -94) s. 16-18
      omhandler en svensk slekt Kværnstrøm som kom til Norge midt på 1800-tallet fra Ørby sogn, Marks herred, Elfsborgs län (Qvarnhålan torp under Aaby skattegjeld).

      Isenkramfabrikken Frederiksmind på Stensrud i Modum lå under Hassel Jernverk.

      Arkivet oppbevares i Øvre Eiker kommune og ..... (et annet sted, spør Ole Jan Berg ?).
      (Ole Jan Berg skrev hovedoppgave i Oslo ca. 1977 om Hassel jernverk.)

      Jacobs ansettelsesforhold tilsa at han kunne bli satt til å arbeide ved ulike anlegg under Hassel jernverk. Jernverket lå i området nord for Hokksund. Fabrikken Fridrichsminde lå på Steinsrud, og kalles også Steinsrudverket. Prestegjeldene Modum og Eiker (Eger) er begge interessante for undersøkelser. Hassel jernverk hadde stort behov for treverk og kull og konkurrerte med andre anlegg om dette. Kongsberg sølvverk, Det Egerske sølv- og kobberholdige Blyverk (trolig nedlagt 1759) og flere andre verk, bl.a. Nøstetangen glassfabrikk i Hokksund (nedlagt 1777), var sterke konkurrenter om kullet. Myndighetenes beslutninger om de ulike verks sirkumferens og utvising av enkeltgårder som skulle forsyne de ulike anlegg hadde stor betydning for verkenes driftsmuligheter. I tillegg til behovet for kull ble verkets maskiner drevet av vannkraft. Hammeren, møllebruket, masovnen, pukkverket og sagbruket ble alle etter tur drevet av det samme vannet. I tillegg hadde verket en dobbel hammer i Vestfossen.

      Isenkramfabrikken ble opprettet i 1785. Den produserte jernvarer, fra bordkniver og gafler til spader og plogjern. Denne fabrikken ble anlagt på et bruk ved Steinsrudfossen på Modum, ca. 1/2 mil fra Hassel verk. Den het Stensrud-fabrikken eller Stensrudverket, også kalt Fridrichsminde. Driftsmessig var Stensrudverket en del av Hassel jernverk. Jorden på Stensrud ble delt ut til arbeidsfolkene, bl.a. overtok Jacob et lite bruk.

      Hammerhytten, trolig ved Stensrudverket, hadde en herd med pipe. Belgene til herden var 7 alen lange. Langs midten av hytten gikk den vanndrevne hjulstokken til hammeren. Den drev en plan-, plate- og kniphammer. Selve platehammeren veide 2 skippund 3 lispund (ca. 344 kg). Den lette kniphammeren hadde bare en vekt av 16 pund (ca. 8 kg).

      I søndre ende av hytte var en esse, som fikk luft fra lærbelger som ble drevet av den samme hjulstokken som drev belgene til hammerherden. Emnene til plateproduksjonen var 2 alen lange, 4 tommer brede og 1/2 tomme tykke stangjern som ble utsmidd til plater. Etter at de var kjølnet ble de delt opp i stykker av 1 alens lengde og 3/4 alens bredde, pakket i kasser og sendt til Drammen.

      Ved platesmiingen arbeidet 1 mester, 2 svenner og 3 drenger. De fikk tilsammen 3 rdl. i lønn pr. skippund plater, som tilsvarte omtrent en dags arbeid. Lønnen skulle de dele mellom seg.

      En del av stangjernet som ble smidd i essen, ble siden bearbeidet av kniphammeren til boltejern og emnejern. Emnejernene ble med håndhammer utsmidd til økser, spader, bordkniver, knipetenger, etc. Ved kniphammeren arbeidet en mester og en dreng. De ble betalt for hvert dusin av de utsmidde gjenstandene. Boltejernsproduktene ble betalt etter akkord. Jern og ull kjøpte de av Neumann.

      Hassel verk og eier fru Neumann lønnet en skolemester for å undervise ungdommen i kristendommen, men få eller ingen skal ha fått opplæring i skriving og regning. De fattige og gamle ble forsørget av verket. Dels fikk de lettere arbeid. Når det ikke var tilstrekkelig fikk de pensjon, som tilsvarte halv lønn. Enker fikk 1/2 rdl i måneden og gratis hus. Jacob sin arbeidsavtale viser at den fremtidige pensjonen var en del av den signerte arbeidsavtalen. Det skal fra slutten av 1700-tallet eksistere regnskaper som viser utbetalinger fra verkets fattigkasse.

      Arbeidslønnen ble beregnet i penger, men det ser ut til at en del av utbetalingen skjedde i varer, særlig mat og korn. Arbeiderne hadde også en sikkerhet ved at verket kunne utbetale forskudd på lønn.

      Se:
      Roar Tank: Modum historie, bd. 1 s. 369-370, bd. 6 s. 168-169 og s. 173.
      Kirkebok for Modum nr. 3 1783-1819 p. 733.
      Kirkebok for Modum nr. 2 1741-1782 p. 339.
      Ole Jan Berg: Hassel Jernverk. Driften og privilegiene 1649-1816.
      Ole Jan Berg: hovedoppgave i historie 1977
      Ole Jan Berg beskriver bl.a. anlegg, arbeidsprosess og arbeidet.

      I 1782 fikk Frantz Neuman ved Hasselverket skjøte på Stensrud og anla der en stangjerns- og spikerhammer. Dette utgjorde i 1801 et bruk på 2 1/2 lispund. Neumann hadde også bevilling på gjestgiveri på eiendommen. Gårdens jordveier lot han utparsellere i syv bruk og ga festesedler til verkets arbeidere. Da Neumann i 1801 overdro eiendommene til Hasselverket for 16000 ridsdaler ble endel av disse partene løst ut av oppsitterne. To av disse nevnes i matrikkelen 1801 ved navn, deriblant er Jacob Pedersen Quernstrøm, som var smed ved stangjerns- og spikerfabrikken. De som satt på de syv brukene ble registrert i 1805, etter at Neumann hadde solgt sine eiendommer til Hasselverkets interessenter. Blant de syv finner vi Jacob på vestre Haugløkken. Det er vel sannsynlig at denne i utgangspunktet måtte regnes som en husmannsplass.

      På Modum var et aktivt industrimiljø med tre verk: Blåfargeverket, Hassel og Frederiksminde. Det er vanskelig å avgjøre hvem som arbeidet ved de ulike verkene. På s. 370 hevder forfatteren av Modums historis om Jacob at "vi tør i ham se en funksjonær ved Frederiksminde".

      I folketellingen 1801 kalt Jacob Petersen Qvarnstrøm, 40 år, bosted husmannsplass og er rendesmed ved isen(kram)fabrik.

      1803 bodde Jacob "Quernstøen" i Modum på et lite bruk på Stensrud (1/8 lispund, med kun en ku). Navnet er antakelig en en feilskriving for "Quernstrøm".

      Jacob fikk skjøte 1789 på Stensbergbråten i Modum fra Johs. Bech.
      I 1805 solgte Jacob bruket til Christoffer Hansen.
      Jacob brukte bruket Vestre Haugløkken.

      Trolovelse 5 august 1787 på Modum. Det opplyses at paret skal bo på Stensrud. Kausjonister ved trolovelsen var Anders Herlufsen Stensrud og Nils Nilsen Leerschallen (?).

      Bosted Stensrud i Modum.

      Smed.

      EN INTERESSANT KILDE ER FØLGENDE:

      STATSARKIVET I OSLO
      AKERSHUS STIFTAMT
      REALISTISK ORDNET AVDELING
      UTLENDINGER I AKERSHUS STIFT (flere bokser).
      Eske 1 = svensker 1710-1735
      Eske 2 = svensker 1734-1735
      Skal dekke perioden ca. 1710-ca. 1800. Tilsvarende materiale skal visstnok finnes i stattholderarkivet.

      Promemoria ??

      Den mest interessante tiden må antakelig være 1780-1810, med mindre han var i Norge allerede som barn med sine foreldre ?

      Familietradisjonen fortalte at slekten stammer fra Finland via Sverige, og at navnet skulle være Qvernstrøm. Det var ellers totalt ukjent hvem og hvor i familien navnet skulle plasseres, bortsett fra at det skulle komme inn blant Sidsel Marie Pettersens forfedre. Etter mye arbeid ble slekten sporet tilbake til Modum, hvor navnet ble funnet i familien. Dette kan tyde på at også den andre del av tradisjonen er korrekt, at slekten skal stamme fra Finland via Sverige. Et forbehold i spørsmålet om Finland er at vi ikke kan utelukke at den opprinnelige formen i tradisjonen kan ha vært at de var finner, d.v.s. samer. En mer forsiktig tolking av tradisjonen vil derfor være at slekten enten var samer og/eller kom fra Finland via Sverige til Norge. Alt tyder på at Jacob Pettersen Qvernstrøm ble født omkring 1760 i Sverige.

      Inger Qvärnstrom Splintvägen 14, 83172 Östersund (kb 695, 722, 598, 1989, jnr. 2141, 2571, 2695/89).

      C. A. Gottlunds fra 1823
      Myhrvold, Jan ; Persson, Niclas
      Research report
      Utgivelsesdato: 2008-08-15
      Serie/Rapport: Oppdragsrapport
      03/2004
      Permanent lenke: http://idtjeneste.nb.no/URN:NBN:no-bibsys_brage_6569
      http://hdl.handle.net/11250/133605



      OM SKOGFINNER

      Skogsfinnarna
      En sammanfattning
      Av Maud Wedin
      2009
      Illustration: Elisabeth Nyman, Los

      1
      Bakgrund

      Under slutet av 1500-talet inleddes en migration, där svedjebrukande finnar med ursprung från Savolax flyttade till skogsområden i det skandinaviska barrskogsbältet.

      Från 1200-talet till 1809 var Finland en del av det svenska riket, vilket innebar att skogsfinnarna i egentlig mening också var svenskar. Deras bakgrund och kultur skiljde sig dock från den traditionellt svenska och västfinska kultursfären. Därför kan det vara relevant att kalla dem skogsfinnar. Under hela perioden som gemensamt rike var för övrigt kontakterna täta med utbyten av innovationer, arbetskraft och kultur mellan de östra och västra delarna av riket Sverige. Under medeltiden var Finland tämligen glest befolkat, med den största delen av befolkningen bosatta längs kuster och vid större vattendrag. De större, obebodda skogsområdena användes för jakt, fiske och utmarksbruk och kallades erämarker (fi erämaa).

      Gustav Vasa (kung 1523-1560) var den som på allvar påbörjade en kolonisationspolitik i syfte att få såväl svenska som finska bönder att ta upp nya hemman på utmarkerna. Han försökte locka med möjligheter till 6-15 skattefria år och nya områden att kolonisera. Bönderna och deras barn i Sverige och västra Finland visade ringa
      intresse för idén. De lättodlade markerna kring kuster och vattendrag var visserligen redan upptagna, men de djupa skogarna lockade inte den etablerade bondebefolkningen. Men svedjebrukarna från Savolax såg dessa erbjudanden som en möjlighet. Med sin för nyodling så effektiva svedjebruksmetod, "huuhta", kunde de rela
      tivt snabbt kolonisera stora erämarksområden i Finland under 1500-talet. Främst var det områden i norra Tavastland, Rautalampi storsocken samt delar av det närbelägna Österbotten och Ruovesiområdet som blev
      koloniserat. Längre västerut i Finland kom man inte, eftersom där vidtog den fasta bondebebyggelsen.

      Huuhta-svedjandet hade många fördelar, främst de stora skördarna. En nackdel var att det gick åt stora markarealer för varje hemman. Det uppstod därför en viss överbefolkning eller åtminstone mättnad i utbredningen under andra halvan av 1500-talet. De som ville ta upp egna hemman blev sedan tvungna att söka sig västerut, mot den svenska sidan av riket.

      2
      Migrationsorsaker

      Det var många samverkande faktorer som ledde fram till det vi kallar den skogsfinska migrationen. Förutom nyss nämnda sökande efter nya svedjemarker och nya hemman, var krigen en viktig orsak. Under andra halvan av 1500-talet var Sverige och Ryssland i ständiga konflikter med varandra. Krigen utkämpades på finsk
      mark och det var finnarna som främst fick lida av problemen som oroligheterna orsakade. Bönderna var ålagda att härbärgera soldater, så kallad borglägerstunga. Man var tvungna att sända sina söner och drängar i knekttjänst, vilket ofta innebar en säker död. Dog soldaterna inte i regelrätta strider, så var risken stor att de dukade under för farsoter som drog fram i krigens spår. Många rymde därför från knekttjänsten och sökte sig till svenska sidan för att där ha en bättre chans att komma undan. Det fanns även andra exempel på rymlingar, till
      exempel brottslingar som flydde undan straff eller män som övergivit sina familjer för att starta ett nytt liv på svenska sidan. Bland skogsfinnarna fanns också hantverkare och smeder som sökte arbeten, bland annat i bergshanteringen. Vidare ska man inte underskatta antalet "äventyrare" som flyttade för spänningens skull.

      Under 1500-talet började adeln i Finland erhålla eller förse sig med gods, inte minst i de områden som savolaxarna koloniserat. Protesterna mot denna adel och mot ansvarige ståthållaren Klas Fleming utmynnade under 1596-97 i ett inbördeskrig,allmänt kallat Klubbekriget (fi uija sota). Enligt sägnen kallas upproret så för att de finska bönderna bara hade klubbor att slåss med. Upproret misslyckades så till vida att de finska bönderna inte hade en chans mot Flemings trupper, men å andra sidan gav det hertig Karl i Sverige en möjlighet att avsätta sin brorson Sigismund och själv ta makten, först som riksföreståndare och senare som kung Karl IX.

      Karl har av många historiker ansetts som arkitekten bakom den skogsfinska kolonisationens utformning under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Det är dock svårt att riktigt ange gränsen mellan var den statligt styrda kolonisationen började och den spontana migrationen tog vid. Klart är att Karl var positivt inställd till den
      skogsfinska migrationen som pågick under hans tid. Å andra sidan skulle migrationen knappast ha kommit igång om inte skogsfinnarna själva sett fördelarna med flytten till svenska sidan.

      3

      De skogsfinska nybyggarna

      Pionjärerna bland skogsfinnarna letade upp obebyggda områden på kronoallmänningarna. Sedan man utsett en bra plats för nybygget, utverkade man ett nedsättningsbrev eller ett så kallat torpebrev av kungen. Breven var i allmänhet likartade och innehöll en standardtext med ansökarens namn, den nya bostadsorten samt socknen. Nedsättningsbrevet innebar inte med automatik rätten att få sitt nybygge godkänt. Det krävdes att fogden och gode män insynade platsen och kunde konstatera att där fanns möjlighet att ta upp ett bärkraftigt hemman. Vidare undersökte man så att inte nybygget låg för nära den etablerade bondebebyggelsen eller inkräktade på böndernas fäbodskogar. De finnar som kom senare i kolonisations-vågen fick i de flesta fall köpa skogsmark av bönder i närområdet, eftersom allmänningarna då var upptagna av andra finnar.

      1600-talet

      De första skogsfinnarna hade statens stöd för att ta upp nybyggen och anlägga svedjor. De första årtiondena av 1600-talet kan också ses som "Klondike-perioden" när många finnhemman etablerades med stora tillgängliga svedjemarker, många kreatur och ett allmänt välstånd. Förväntningarna från staten var höga på de skatteintäkter som skogsfinska hemman skulle generera.

      Men mot mitten av 1600-talet övergick de positiva tongångarna till missnöje över att skogsfinnarna brände för stora arealer genom sitt svedjebruk. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbodskogar men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen, som ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol. Staten som allt mer såg inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen började gynna denna grupp på bekostnad av skogs-finnarnas nykolonisation. Man genomförde därför flera restriktioner mot svedjandet. De områden som hade flest bruk drabbades särskilt hårt, som till exempel Bergslagen.

      Vidare klagade man över "löst folk" som fanns på finnhemmanen. Svedjebruket som krävde stor arbetskraft vid fällning, bränning och

      4
      skörd, gynnade säsongsbetonad arbetskraft. Denna arviss mån vara rörlig mellan finngårdarna och benämn
      des i källorna som lösfinnar. Systemet med flexibel arbetskraft var vanligt i östra Finland, där bruket av storsvedjor ofta genomfördes av svedjelag, där var och en fick del av skörden efter arbetsinsats. Många lösfinnar till-bringade ledig tid med att jaga och fiska och frågade inte alltid efter vem som ägde marken. Detta ledde till att staten utfärdade förbud mot lösfinnar. 1636 skrev drottning Kristina ett plakat med order att alla finnar som inte hade tagit upp egna hemman eller på annat sätt var etablerade skulle sändas tillbaka till Finland eller skrivas ut som soldater. Trots upprepade förbud och hot om höga böter blev lösfinne-systemet en följetong i domböckerna. För de skogsfinska hemmans-ägarna tycks det ändå ha varit lönande med denna extra arbetskraft,
      eftersom man gång efter annan betalade böterna och ändå fortsatte att hysa lösfinnar. Enligt tiondelängderna under åren 1642-45 fanns till exempel årligen ett 15-tal hus- och lösfinnar på Källåsen, Bollnäs socken i Hälsingland.

      Utvecklingen 1700-2000

      Som en följd av restriktionerna mot svedjebruket ökade åkerbrukets betydelse under 1700-talet och myrodlingar tillkom mot slutet av seklet. Även potatisen blev ett betydelsefullt livsmedel för skogs-finnarna som i många fall var pionjärer i sina socknar med potatisodling.

      Det var redan under kolonisationsfasen stor skillnad, och det blev
      senare om möjligt ännu större klyftor, i levnadsstandard mellan olika skogsfinska familjer och det varierade även geografiskt. Möjligen hade finngårdarna som låg långt från bruken bättre levnadsstandard, då man lättare kunde styra över sitt eget näringsliv och sin egen livssituation. Lönearbete åt bruken innebar visserligen tillgång till
      penningekonomi, men å andra sidan innebar proletariseringen inskränkningar i friheten.

      Under 1800-talet steg folkmängden och den ökande konkurrensen från timmerhanteringen och bruken i kombination med återkommande nödår slog hårt mot de fattigare skogsfinska familjerna. Finn-hemmanen med sina små åkrar och vidsträckta skogar, var mycket

      5
      eftertraktade av skogsbolagen. Många finnbönder sålde också sina skogsskiften till skogsbolagen och blev arrendebönder samt kolare. Vid missväxtåren under andra halvan av 1800-talet utvandrade många invånare i finnbygdsområdena till Amerika.

      Beskrivningar i Gottlunds dagböcker och i Segerstedts samling från 1880-talet visar också på den fattigdom som rådde bland obesuttna i finnskogsområdena under denna tid.

      Under 1900-talet fortsatte utflyttningen från finnbygderna i allt högre takt. En stor del av ungdomarna flyttade till tätorter och började arbeta i de uppväxande industrierna. Skämtsamt brukar man säga att när vägnätet byggdes ut under mitten av 1900-talet användes det av invånarna i finnbygderna för de rullande flyttlassen.

      Under 1900-talets andra hälft följdes utflyttningarna från finnbygden av att allt fler fritidshus etablerades. Ofta var det gårdar som blivit tomma som nu blev sommarställen eller jaktstugor.

      6
      Utbredningsområde

      Den skogsfinska kolonisationen omfattade i stort sett hela mellersta barrskogsbältet i Skandinavien. I Sverige bildades finnskogsområden från Tiveden i söder till södra Lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster. I Norge återfanns finnskogsområdena mellan Eidskog i söder och Trysil i norr samt sträckte sig från
      Solørområdet i öster till spridda bosättningar i väster ända mot Telemark. Den primära kolonisationsfasen pågick under en relativt kort period från 1580-talet fram till 1600-talets m
      itt, men nya finnbosättningar togs upp av skogsfinnarnas barn och barnbarn ytterligare ett knappt århundrade. Inte minst bosättningar i Jämtland och södra Lappmarken togs upp under slutet av 1600-talet och i 1700-talets början.

      1580-talets kolonisationsvåg gick främst till södra Ångermanland, Södermanland, Tiveden och Karlskogaområdet i Värmland. Under 1590-talet började dock en större mängd skogsfinnar anlända, främst via Gävle och Gästrikland, som kom att fungera som sluss för vidare kolonisation. Många finnar bodde sannolikt hos släkt eller vänner i några år för att bygga upp ett startkapital för att sedan kunna ta upp egna nybyggen eller köpa mark till egna hemman.

      Sedan följde migration till södra Norrland och kring sekelskiftet mot 1600 fanns spridda bosättningar från Gästrikland upp till Ångermanland. Under 1600-talets första årtionden accelererade kolonisationsförloppet inom samma område och fram till mitten av
      1600-talet kunde en steg-för-stegkolonisation västerut mot Orsa Finnmark, sydväst mot Bergslagen, Värmland och Norge tydligt ses.

      I Bergslagen var det många skogsfinnar som drabbades av konkurrensen från bruksnäringen. Många finnar valde då att flytta vidare mot Värmland och Norge, där de kunde köpa mark och sedan fortsätta att svedja. I kolonisationen mot dessa områden var det ofta andra- eller tredjegenerationens skogsfinnar som deltog. Det norska Finnemanntallet från 1686, en rannsakning över skogsfinnar bosatta i Norge, redovisar i flera fall födelseorterna. I materialet syns tydligt att det stora flertalet norska skogsfinnar var födda i Sverige.

      Under andra hälften av 1600-talet fanns även migration vidare mot Nya Sverige i Nordamerika.

      7
      Mat och hantverk

      Mottin är en representant för den skogsfinska matkulturen som har bevarats ända in i vår tid. Mottin är en torr, grynig gröt som i norrländska finnskogar tillagas av kornmjöl och vatten. Det fanns även en variant där man använde fiskspad istället för vatten. Till mottin serveras mjölk och lingonsylt eller stekt fläsk och vitsås som
      tillbehör. I Bergslagen, Värmland och Norge tillagas motti av skrädmjöl från havre och till detta serveras fläsk,
      flott och lingonsylt. Förr i tiden var mottin fattigmansmat. Idag tillagas den vid festliga sammankomster som hemvändardagar och finnskogsaftnar.

      Skogsfinnarna var skickliga på att tillverka näverföremål. Ofta var lie-fodral, skor, knivslidor, bärmesar och förvaringskärl gjorda av näver. Möjligen är näverflätningstekniken ett arv från skogsfinnarna.

      8
      Spånadsfäste och svepskrin

      Vinkelböjda spånadsfästen och svepskrin med platta lock tycks också ha varit en specialitet för skogsfinnarna. Svepskrinen återfinns bland annat på norska Varaldskogen, på Los finnmark och i Gästrikland.

      De vinkelböjda så kallade spånadsfästena har fungerat som hjälpmedel när man spann lin (eller hampa) med slända. På det upprättstående "skaftet" av spånadsfästet träddes linhärvan. På den horisontella delen satt spinnerskan för att hålla den på plats. Dessa spånadsfästen har återfunnits i finnbygder och i finskugriska områden. Spånadsfästet på bilden är från Ockelbo finnmark och förvaras på Länsmuseet i Gävle.

      Foto: Kjell Söderlund

      Nedanstående typ av skrin har kallats matskrin, svepskrin, brudskrin, svepäska eller vacka, beroende på ursprung. I finnbygder och finsk-ugriska områden liknar de varandra. Grunden är ett stycke träspån som sveps ihop och fästes i en något rundad rektangulär träbotten. Svepets ändar fästes i varandra, ibland med dekorativa tekniker. Sargen sitter på själva svepdelen, ofta både upptill och nertill. Själva locket är platt och saknar sarg.

      Skrinet till vänster kommer från Varaldskogen i Norge.

      Foto: Maud Wedin

      9
      Skogsfinska byggnader

      Rökstuga eller pörte

      Skogsfinnarna förde med sig egna traditioner av husbyggande. Bostadshuset kallades rökstuga eller rökpörte. Rökstugan hade en stor stenrösugn, så kallad rökugn, i ena hörnet. Rökugnen var murad med lera och tät, för att inte rök skulle sippra ut mellan stenarna. Byggnaden saknade skorsten, istället fanns en rökkanal av trä som gick från ett hål i mellantaket, upp och ut genom yttertaket. Den stora rökugnen fungerade som ett värmemagasin och behövde bara eldas en gång per dag, även under kallaste vintern.

      Det var viktigt med proportionerna mellan rökstugans storlek, ugnen, rökkanalen och skjutluckorna i väggarna, för att rökutsläppet skulle fungera. Om huset var rätt byggt besvärades man inte nämnvärt av röken. Troligen användes inte rökstugan för matlagning, men det finns flera uppgifter om att man bakade bröd i rökugnen.
      För matlagning användes istället en kokstuga, med en vanlig öppen spis.

      Rökstuga på Torsby hembygdsgård, Värmland. Foto: Arne Östman

      10


      Rökstuga med rökugn och träkanal genom taket. Teckning: Arne Östman


      Rökugnen i Abborrtjärnsberg, Nyskoga i Värmland. Foto: Seppo Remes

      11
      Rökbastu

      Skogsfinnen byggde förstås en badbastu på gården. Bastuugnen var också en stenrösugn, men inte murad med lera. Om rökugnen i rökstugan konstruerades för att hålla värmen så länge som möjligt, skulle bastuugnen istället snabbt värmas upp och tämligen snabbt avge värme. Bastuugnen stod i hörnet innanför dörren och på gaveln
      mittemot fanns en badlave på väggen. Bastun hade ingen skorsten och heller inte någon rökkanal. Istället släpptes röken ut genom gluggar och dörr, medan man eldade. På grund av röken kunde man inte vistas
      i bastun så länge elden brann. Först när den falnat och röken hade vädrats ut, var det dags att slänga vatten på de varma stenarna och ta ett bad. Värmen i en rökbastu är mjukare än i våra dagars eluppvärmda bastur. Man kunde därför sitta länge utan att det blev för varmt. Ofta användes bastun för andra ändamål också, till exempel vid
      barnafödande. Badbastun användes sannolikt inte förrökning av kött och fläsk, eftersom det åstadkommer fettavlagringar på väggar och tak samt orsakar dålig lukt.


      12


      Rökbastu i genomskärning, med lave längs bortre gaveln, "stege" upp samt bastuugn i hörnet. Teckning: Kjell Nordqvist



      Ria i genomskärning, med staplad råg på torkstängerna och torkugn i hörnet. Teckning: Arne Östman


      13
      Ria

      Den tredje typiska finnmarkbyggnaden är rian. Den liknar bastun fast är högre och användes för att torka svedjeråg. Liksom bastun har den en stenrösugn i hörnet innanför dörren. Den har också ett mellangolv av lösa slanor, där man staplade svedjerågskärvarna som skulle torka. I och med torkningsprocessen fick man en hög och jämn kvalitet på rågen. Rian har varken skorsten eller rökkanal, men väl vädrings-luckor. Dessa sitter ganska högt upp för att släppa ut fukt och rök under torkningen. I regel användes rian även för tröskningen av säden. Förr trodde man att de första skogsfinnarna bodde i kombinations-byggnader som kunde fungera som bostad, bastu och ria. Dessa antaganden bottnar troligen i föreställningar som bygger på att man tänkte sig de första finnarna som "primitiva". Med kunskap om byggnadernas differentierade funktioner och att de tidigaste finn-hemmanen i regel hade många hushållsmedlemmar, gott om byggnadstimmer och arbetskraft, kan man anta att de skogsfinska gårdarna tämligen omgående byggde separata hus för olika funktioner.


      Ria i Bingsjö, Rättviks Finnmark, Dalarna. Foto: Maud Wedin

      14
      Carl Axel Gottlund

      Carl Axel Gottlund (1796-1875) gjorde som ung student studieresor i Dalarnas, Hälsinglands, Värmlands och Norges finnskogområden under åren 1817 och 1821.

      Under resorna skrev han dagbok samt gjorde uppteckningar om finska språket, släktnamnen, traditioner, seder och bruk.

      När Gottlund genomförde sin studieresa genom Dalarna och Hälsingland 1817 fann han att många fortfarande pratade finska obehindrat, till exempel i Svartnäsområdet.

      Emellertid ville finnarna inte gärna visa upp sina kunskaper i finska. I mötet med svenskar sa man att "finska tungomålet hade gått sop rent ut". Det var inte förrän Gottlund själv tilltalade Svartnäsfinnarna på finska som man vågade öppna sig. Gottlund skriver i sin dagbok om en äldre man: "Äntligen brast bandet på den häftade tungan och den gamle tilltalade mig med värdighet och vördnad på ett språk som flödade av ältalighet"

      Vid den fortsatta resan mot Bergslagen och senare vid sin resa till Värmland och Norge 1821 fann Gottlund att finska språket och skogsfinska traditioner i ännu högre grad var levande i dessa finnskogar. Allmänt bodde skogsfinnarna i rökstugor och badade rökbastu. 1823 försökte Gottlund till och med grund
      a ett finskt härad över svensk-norska gränsen, men det misslyckades.

      15
      Näringsliv

      Svedjebruk

      Svedjebruket var skogsfinnarnas dominerande försörjningssätt under kolonisationsfasen. Även de svenska bönderna svedjade, till exempel för att ta upp ny åker eller äng eller för att få bättre bete på utmarkerna. Skogsfinnarnas storskaliga svedjebruk "huuhta" och odlingen av svedjeråg var emellertid något nytt och innebar möjlighet att använda ren skogsmark för odling.

      För ändamålet valdes ett granskogsområde ut, gärna i en sydsluttning. Granen trivs på näringsrik mark och var därför den bästa indikatorn på lämplig mark till svedjebruk. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och när askan svalnat något såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades eventuellt av boskapen och övervintrade till året därpå, då de växte med upp till 40 strån i varje tuva. De kunde bli närmare 2 meter höga. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkade sedan på stor-hässjor eller i rior. Goda år kunde dessa svedjor ge upp till 100-falt, alltså 1 liter utsäde kunde ge 100 liter i skörd. Det ska jämföras med vanliga kornåkrar på finnskogen som kanske gav 4-falt i skörd. Även om svedjeskörden slog fel vissa år, förstår man att det var en viktig odlingsmetod för skogsfinnarna och att man ogärna åtlydde de restriktioner som kom senare under 1600-talet. Även svenskarna intresserade sig för det lönande svedjebruket och det finns flera exempel där finnarna fick svedja skogsmark som tillhörde svenskbönder mot att man delade skörden. Det hände dock ofta att finnarna svedjade i smyg på böndernas mark. Blev de upptäckta drogs saken i regel inför tinget. I Alfta försökte bönderna år 1616 konfiskera hela 60 tunnor råg som Jöran finne i Flät olovandes svedjat på deras fäbodskog.

      Nackdelen med svedjebruket var att man bara fick en eller två skördar på samma ställe. Sedan kunde man kanske odla rovor något år, men efter det övergavs sveden om den inte skulle göras om till åker. Det innebar att ett näringsliv baserat på svedjebruk krävde tillgång på stora markarealer, eftersom det tog många år innan området kunde svedjas igen.

      Boskapsskötsel

      Vid sidan av svedjebruket var boskapsskötseln den allra viktigaste
      försörjningsbasen i det skogsfinska hushållet. När de gamla svedjorna
      växte igen gav de rikligt med gräs för bete och vinterfoder. Tack vare
      de gamla svedjemarkerna och slåttermyrarna, så hadeockså skogs-
      finnarna i regel mycket boskap. I många fall hade man fler kor än vad
      storbönderna i svenskbygd hade. På Stugubacken i Hanebo hade man
      till exempel 30 nötkreatur enligt Tresks geometriska karta från 1639.

      I boskapslängden, liksom övriga längder, stod husfadern i regel som
      ägare, vilket lätt gör att vi glömmer bort kvinnornas viktiga roll. Det
      var kvinnorna som var ansvariga för boskapen, barnen och inomhusarbetet, medan männen hade huvudansvar för svedjande, jakt och fiske samt kontakter med myndigheter. Både män och kvinnor hade sina givna ansvarsområden och båda könen var lika viktiga för finnhemmanen, även om det inte framgår av källorna.
      De yngre ogifta kvinnorna kunde dock vara med i männens arbete, med
      an män sällan deltog i kvinnosysslor.

      19
      Åkerbruk

      Åkerbruket fanns med redan från början och på åkermarken odlades främst korn. För att få nybygget godkänt och senare skattlagt var man tvungna att visa på en viss mängd uppodlad mark samt att nödvändiga byggnader var uppförda. Marken var ofta stenig och svårodlad vid finnbosättningarna, men å andra sidan hade man gott om gödsel, vilket var en förutsättning för att få skördar som motsvarade arbetsinsatsen. Åkerbrukets betydelse ökade i takt med att svedjebruksrestriktionerna blev strängare. Man kan även märka att tidpunkten för åkerbrukets ökande betydelse sammanföll med att finngårdarna flyttades bort från sjönära läge till höjdläge, där risken för frost var mindre.

      Finnplog från Västanfors, Fagersta i Västmanland. Foto: Seppo Remes
      20
      Gamla kartor

      Laxsjön, Ljustorp i Medelpad. Geometrisk karta av Olof Tresk 1639.
      Karta Stugubacken 1760, Hanebo i Hälsingland. Foto: Maud Wedin

      21
      Fiske och jakt

      Fisket var viktigt, eftersom en stor del av proteintillskottet kom
      därifrån under stora delar av året. De tidigaste finnbosättningarna låg i
      regel intill en sjö eller annat vattendrag, där det fanns jämn tillgång på
      fisk. Fisken fångades i not eller nät, men det finns också exempel på
      stängselliknande fångstanordningar som placerades isund. Även vanliga metspön användes.

      «Kasse från Viksjö, Ångermanland. Teckning: Lars-Ola Norén

      Jakten var också viktig, även om viltkött knappast var något man åt varje dag. Småvilt fångades med snara eller andra småfällor. Storvilt-jakten var starkt reglerad och älgjakten var därför en ständig källa till fällande domar vid tinget. Älghudarna var emellertid efterfrågade av kronan, inte minst för att de användes vid tillverkning av militära persedlar. Skogsfinnarna var duktiga jägare och hade bra jakthundar. Ett flertal skogsfinnar blev därför utsedda till kungens skyttar, med uppgift att främst skaffa älghudar och skinn till kronan. Skinn från lodjur, bäver, mink, mård och ekorre var också eftertraktade.

      22
      Övriga näringar

      Många skogsfinnar var också smeder och hantverkare. Speciellt i
      Bergslagen fanns skogsfinnar med i brukshanteringen som smeder
      eller som bergsmän. Det finns till exempel många berättelser och
      traditioner som berättar om hur finnar upptäckte malmfyndigheter.

      En av dem var Mårten Finne i Löa, som 1624 hittade kopparmalm vid
      Ljusnarsberg. Detta blev sedan upprinnelsen till Nya Kopparberget.
      Hellefors Silververk hade sin bakgrund i att finnen Göran Simonsson i
      Käxtjärn upptäckt silvermalm där under 1630-talet.

      Den framväxande bruksnäringen gav nya arbetstillfällen i Bergslagen, men i och med den storskaliga gruvdriften blev skogsfinnarna förbjudna att svedja. Senare omvandlades även beskattningen till dagsverksskyldigheter vilket bidrog till en proletarisering av den skogsfinska befolkningen. Många valde då att söka sig längre västerut mot Värmland och Norge.

      I Orsa Finnmark var Fågelsjöfinnarna kända för sin bösstillverkning. Järnet till bössorna framställdes i närbelägna blästerugnar från sjö- och myrmalm som utvanns i närområdet.

      23
      Språk och släktnamn

      Skogsfinnarna medförde sin östfinska dialekt som fortfarande kan
      spåras i de skogsfinska ortnamnen. Många myrar, tjärnar och åsar har
      än idag finska namn som till exempel Alaså (Nedre myren), Paskalamp (Skittjärnen) och Itamack (Österåsen).


      Karta över Hudiesentalo, vid Hudiesenlatt, Hamra 1872


      De skogsfinska släktnamnen var något typiskt för den östfinska kultursfären och var en tradition som skogsfinnarna tog med sig. Släktnamnen hade ofta ändelsen -inen. Som exempel kan nämnas Häkkinen och Tarvainen. I de norrländska källorna finns få släktnamn upptecknade, medan de var vanligare i mantalslängder och domböcker i Bergslagen, Värmland och Norge.

      Det är svårt att exakt ange när finska språket försvann från finnbygderna. I områden som låg nära svenskbygd blev man svenskspråkiga redan efter ett par generationer, medan man på Finnskogen i Solør-Värmland pratade finska långt in på 1900-talet.

      24
      Myter och sägner

      Det finns många myter och sägner om skogsfinnarna. Många av dem är så kallade vandringssägner som berättas i flera finnskogsområden. Ett vanligt tema handlar om skogsfinnarnas påstådda förmåga att kunna trolla. En av dessa historier handlar om två
      så kallade vismän (fi tiätäjä) som blev osams, varvid den ene finnen skickade björnen
      till den andres gård för att rovdjuret skulle riva ihjäl kreaturen. Den andre visfinnen var emellertid lika duktig på trolla så att han skickade tillbaka björnen till förste finnens gård och så fick björnen springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills tassarna var utslitna eller tills någon av hustrurna planterade en rönn som vårdträd
      på tunet. Då kunde inte björnen attackera kreaturen på den gården.

      Finnarna sades också kunna skicka trollskott på varandra om de blev osams, men kunde även bota sjukdomar. Kvinnorna använde ibland magiska riter för att skydda sin boskap.

      En av de mest kända traditionsbärarna på Finnskogen var Kaisa Vilhuinen
      (1855-1941) från Östmark i Värmland.

      Hon kunde tala sin fäderneärvda finska och hade ett mycket gott minne för alla berättelser hon hört, bland annat från sin mor. Hon kunde därför många gamla finska sånger, runor och berättelser, varav flera liknande dem som finns i Kalevala.

      Kaisa blev också en av de viktigaste informanterna för finska språkforskare som besökte Finnskogen i Solør-Värmland under 1900-talets början.

      Kaisa ansågs även vara trollkunnig. Hon kunde se in i framtiden och var
      duktig på att bota sjukdomar.




      25
      Pentagram inkarvat på en uthusdörr vid hembygdsgården i Ljusnarsberg. Pentagrammen användes för att förstärka magiska krafter. Foto: Seppo Remes

      Många sägner berättar om strider mellan skogsfinnar och svenskar eller norrmän när finnbosättningarna etablerades på 1600-talet. Historierna innehåller bloddrypande scener, där finngårdarna blev brända och dess invånare ihjälslagna. Dessa berättelser har få belägg i källorna. Domböckerna visar tvärtom att det var ytterst sällan som man tog till handgripligheter, även om tvister uppstod om rätten till mark och vatten. Möjligen kan sägnerna ha haft sitt upphov i någon konflikt där man senare överdrivit händelseförloppet för att göra historien mer rafflande och spännande att återberätta. Det uppstod även ett antal konflikter i samband med bruksnäring
      ens framväxt i Bergslagen, där skogsfinnarna vid några tillfällen gjorde uppror.

      26
      Finnbygdsområdena idag

      Idag är många finnbygder obebodda eller glest befolkade, men många finnättlingar har behållit de gamla gårdarna som fritidshus. Vidare finns ett antal familjer som arbetar i närbelägna tätorter, men anser att det ger högre livskvalitet att bo i finnbygd med stora rekreations-områden in på knutarna. I många av dessa områden kan man fortfarande besöka bevarade finnskogsbyggnader, speciellt i Solør-Värmland. Finska ortnamn återfinns i nästan alla finnbygder och på många håll kan man få smaka på finnskogsmat som motti.

      Intresset för den skogsfinska kulturen är också på stadig frammarsch, vilket visar sig i skogsfinska hemvändardagar, mottiaftnar och andra festligheter under somrarna. I Grue anordnas till exempel Finnskog-
      dagene i Svullrya varje år i juli. Under dessa dagar firar Finnskogs-republiken med teaterspel, bröllop och många andra aktiviteter.

      Det finns även kurser och seminarier som anordnas i de olika finnskogsområdena. Bland annat har Karlstads Universitet och Mittuniversitetet haft kurser med skogsfinskt tema.





      Årsaken til utvandringene fra Finland
      (Denne teksten er hentet fra: <http://www.finnskogen-turistforening.no/omfinnskogen.html>)
      Hvorfor reiste finnene fra Finland? For det første var Sverige og Finland ett rike på 1500-tallet. Vi må også her ta med resultat fra forskjning omkring samenes historie. Den viser at samisk befolkning en gang har vært enerådende i stort sett hele dagens Finland. Rundt 1500 ble samene fordrevet fra Savolax og Karelen - skogfinnens distrikt. Dette sammenfaller i tid med skogfinnenes innvandrign øst fra Russland til Finland og videre vestover mot Norge. Kanskje overtok skogfinnene en ledig plass etter samene i Midt-Finland?
      Iallefall; det har helt siden middelalderen vært forholdsvis stor folkeflytting mellom Finland og Sverige. På Gustav Vasas tid flyttet flere tusen finner vestover. Han kommanderte side fogder til å sende over passende mengder finner som arbeidskraft. Gustav Vasa bidro aktivt til folkevandringen ved å skaffe finner som arbeidskraft ved gods og bergverk. Årsaken til denne flyttestrømmen var altså rett og slett "svigninger i arbeidsmarkedet". Det er viktig å ha med seg denne delen av historien også, da den på en måte åpner en utvandringsbølge.
      På 1500-tallet; særlig i 1540- og 50-åra skjøt utvandringen fart på nytt. Hertug Karl (senere Karl IX) lokket med blant annet sju års skattefrihet for finner som ville bosette seg i Sverige for å dyrke opp de enorme skogområdene i landet og naturligvis øke kronens skatteinntekter på lengre sikt. Dette falt sammen med uår i Savolax-området. Dermed var den skogfinske utvadringen i gang, en bevegelse som altså ikke stoppet før den nådde langt inn på Østlandet.
      En medvirkende årsak til utvandringen blant skogfinnene, finner vi trolig også i utvandrerens tradisjon ("blod"). Det finske folkeslaget vi her snakker om vandret som vi allerede har påpekt, selv inn i Finland østfra. Vi har altså her å gjøre med et folk som allerede var vant til å flytte fra sted til sted. Og de tok med seg sitt livsgrunnlag; svedjebruket.
      De finner som bosatte seg i Midt-Sverige, etterhvert så langt vest som i Värmland og til slutt på norsk side av grensen, hadde altså en annen bakgrunn for flyttingen enn ønske om jobb innen bergverk og hånddverk. De bar med seg sin egen jordbrukstradisjon, svedjebruket som vi skal komme tilbake til etterhvert. Denne jordbruksformen krever store ressurser i form av frodig og helst gammel skog. Etterhvert som skogområdene ble utbrent i Øst- og Midt-Finland (Savolax-distriktet), flyttet svedjebrukerne vestover, nordover og østover. Savolaksene som denne folkegruppen blir kalt (vi vil videre kalle gruppen skogfinner), ble en større innvandringsbølge til Sverige enn de vest-finske utvandrerne oppmuntret av kongen, ble.
      Ønsket om å drive sitt svedjebruk, førte derfor skogfinnene til skogene og ikke til byer og tettsteder, dit vest-finnene stort sett flyttet. Skogfinnenes utvandring skjøt for alvor fart i 1570-åra og pågikk for fullt til rindt 1640, men det var skogfinner som utvandret til langt inn på 1700-tallet. Skogfinnene spredte seg utover store deler av Midt-Sverige, men ett sentrum for bosetting, ble i grenseområdet mellom Øst-Värmland, Närke og Västergötaland. Derfra spredte bosettingen seg nordvestover mot Dalarna. Til Väst-Värmland og Norge, altså til det vi i dag kaller Finnskogen, kom skogfinnene først mot slutten av 1500-tallet.
      Skogfinnene kunne dette med markedsføring! Det er kilder som viser at i 1584 dro en utvandrer tilbake til Savolax og fortalte om de lovende svedjeområdene i Vest Sverige. Det var sikkert fler tilfeller av slikt, og det dempet neppe utvandrerlysten.
      Rundt år 1600 førte dårlige år (hungersnød), ufred og krig til at utvandringen fra Savolax tok seg opp. I det hele tatt så spredte innvandringsbølgen seg i Sverige og etterhvert i Norge som ringer i vannet. Etterhvert som flere finner kom, ble det behov for å lete etter nye, gode svedjeområder i alle himmelretninger. En av disse retningene var altså vestover mot dagens Finnskogen.




      Svedjebruket
      (Denne teksten er hentet fra: <http://www.finnskogen-turistforening.no/omfinnskogen.html>)
      Svedjebruket var altså skogfinnenes hovedkulturbærer og deres næringsveg. Vi finner i dag igjen rester av det i form av navn. Alle navn som har leddene; bråten, vål og ris i seg, vitner om gamle svedjemarker. I tillegg kommer en rekke finske navn som relateres til svedjebruket.
      Svedjeteknikken varierer med skogstypen, men forenklet foregår den slik: Skogen hogges ned, den tørker på bakken, den settes fyr på og kornet (rugen) såes i aska. Det ble også sådd neper. Svedjene kunne være små, bare noen titalls meter i firkant, men de kunne også være store, opptil flere kilometer i alle retninger. Det fortelles om en historie fra 1600-tallet da en av de store svedjebrukerne (forskerne bruker faktisk ordet svedjeentreprenør om de største brukerne) hadde laget til en gedigen svedje, og en annen mindre bruker hadde startet med sin svedje inne i den store, uten å være klar over storsvedja som var på gang. De største svedjebrukerne var rett og slett arbeidsgivere med opptil flere hundre mennesker i arbeid samtidig med de største prosjektene.
      "Huuhta" er det finske navnet på storsvedje. Slike svedjer trengte næringsrik, gammel granskogmark for å bli vellykkede. Det sier seg selv at slike jordbruksformer krever utrolig store areal, fordi området jo bare kunne brennes en gang, iallefall som huuhta-svedje. Skogfinnene fant litt av et svedje-paradis på Finnskogen. Store og urørte skogområder med mye gran.
      Litt mer om svedjeteknikken. Første vår ble skogen hugget slik at den lå på bakken og tørket sommeren og høsten. Neste sommer ble området brent og skogfinnene sådde rugen og nepene (som var spesielle "rugneper" som nærmest vokste oppå bakken og ble brukt til for) i asken mens den ennå var så varm at det så vidt gikk an å gå i den. Først på høsten tredje året var kornet klart for innhøsting. Svedjerugen er en spesielt hardfør korntype. Den skyter lange skudd, ca 2 meter, og det sitter en rekke skudd i samme rot. Alle skuddene kommer fra det samme såkornet, og foldsrikdommen er eventyrlig; opp til 3.000! På særlig rike svedjemarker sådde skogfinnene også rug i samme aske høsten tredje året og høstet så andre avling høsten det fjerde året. Men så var jorda brukt opp til korndyrking, og prosessen gjentok seg på nye svedjemarker.
      Jorda i den gamle svedja ble overlatt til seg selv, og det vokste opp gras, planter og etterhvert busker. De gamle svedjene ble da til gode beitemarker for buskapen. Noen av disse gjenvokste svedjene, gjerne de som lå på den beste jorda, ble så utgangspunkt for fast bosetting med åkerbruk senere.
      I løpet av 15 til 30 år vokste svedjene igjen med lauvskog. De kunne da svies av på nytt etter enn annen svedjemetode kalt "kaski" som betyr svedjeland eller svedjing i løv- eller blandingsskog. Skogen ble her felt midtsommers da løvet er størst. Våren etter ble svedjen brent og samme høst ble rugen sådd. Denne rugen var av en annen type enn den som ble brukt på huuhta-svedjene. Rugen kaltes kaski-rug. Neste høst igjen var denne rugen klar for innhøsting. Finnene sådde også neper i slike svedjer og etter hvert også poteter. Senere ble det også sådd bygg i slike svedjer. Andre- og tredje året etter ruginnhøstingen ble det ofte sådd havre i kaski-svedjer. Disse svedjene kunne gjerne brukes opptil 6-7 år, men avlingene ble dårligere og dårligere for hvert år som gikk. Muligens ble også andre svedjeformer brukt på Finnskogen. Fra Finland kjenner vi iallefall en rekke andre former for svedjebruk.
      Jeg nevnte Gottlund tidligere i artikkelen. Han skriver i sine dagbøker at han mente svedjebruket på Finnskogen var svært gammeldags. Så han fikk sendt over en svedjeekspert fra Finland i 1820-åra. Denne mannen lærte finnene om nye metoder og om bedre bruk av plog under arbeidet.
      Svedjingen tok grovt sett slutt midt på 1800-tallet. Jordprøver viser at svedjing iallefall var i gang til ca 1855. Det fortelles om svedjing også etter det, ja til og med på starten av 1900-tallet. Årsaken til at det tok slutt var dels mangel på gode svedjeområder men ikke minst det at skogen ble mer viktig som tømmerressurs. I løpet av de senere åra er forøvrig svedjetradisjonen gjennopplivet flere steder på Finnskogen, i størst skala på svensk side av grensen øst for Røgden. Her har jeg selv vært med og oppleve at svedjen brant og fått se hvordan rugkornet så ut.
      For en del år tilbake ble det funnet svedjerugkorn i sprekker i ei gammel rie (finsk ord for korntørke) på Finnskogen. Det viste seg at kornet var spiredyktig etter kanskje 150 år i ria. Derfor har vi fortsatt svedjerug på Finnskogen. Det arbeides nå med å odle fram mer korn for å sikre genmaterialet for framtida. Forøvrig tror man at hver grend hadde med seg hvert sin avart av svedjerugen fra Finland. Et kornslag som var spesielt for den grenda de flyttet fra. Slik har det trolig vært en rekke forskjellige rugarter i svedjene på Finnskogen.
      Svar på disse spørsmålene:
      1.Nevn noen stedsnavn (eller ledd i stedsnavn) knyttet til svedjebruket som ble drevet på Finnskogen.
      2.Gi en forenklet beskrivelse av svedjeteknikken.
      3.Hva betyr ordet "huuhta"?
      4.Hvilken type skog egnet seg best til svedjebruk?
      5.Hva var spesielt med denne typen svedjebruk?
      6.Hva gjorde man med den gamle, utpinte svedjemarka?
      7.Hva betyr ordet "kaski"?
      8.Hva er forskjellene mellom "huuhta" og "kaski"?
      9.Når tok svedjebruken grovt sett slutt?
      10.Hva var årsaken til at svedjebruket tok slutt?
      Spørsmålene er laget av: Victoria Isaksen og Hans Albert Halden, geografielever på Nordreisa videregående skole
      Carl Axel Gottlund
      (Denne teksten er hentet fra: <http://www.finnskogen-turistforening.no/omfinnskogen.html>)
      Carl Axel Gottlund er den kanskje mest sagnomspunnende person som har vært innom Finnskogen. Han har fått tilnavnet "Finnskogens apostel" men kunne likegjerne vært kalt "Finnskogens casanova".
      Gottlund var prestesønn fra Finland. Under sin utdannelse, fattet han interesse for de finske utvandrerne til Sverige og Norge. Etter en del fram og tilbake reiste han i 1821 til Solør og Värmlands finnskoger. Hans kongstanke var å vekke utvandrerne både kulturelt og samfunnsmessig. Ja, han ivret til og med for at finnebygdene på begge sider av grensen skulle slå seg sammen og danne et eget land.
      Vi kan lese om Gottlunds tanker, ideer og opplevelser i hans egen svært omfattende dagbok som er utgitt på norsk av Gruetunet Museum; "Gottlunds dagbok". Boka anbefales både på grunn av historiske hensyn og utfra at den rimelig saftig skildrer personer og forhold Gottlund møter.
      I dagbok kan vi lese et speilbilde av det finske samfunnet på begge sider av grensen. Gottlund prøvde å hjelpe finnene til et bedre liv. Vi kan vel si at han langt på veg vakte utvandrerne interesse for å ta vare på den finske kulturen, sin egen stolthet og dessuten startet hans reise en reaksjon som skulle føre til flere selveiere og større frihet for finnene på begge sider av riksgrensen.




      Skogfinsk litteraturliste
      Oversikt over skogfinsk litteratur
      Aminoff, Torsten G - Salminen, Väinö och Kettunen, Lauri:
      "Tre resor i Värmlands finnbygd 1871, 1905 och 1907", Karlstad, 1971
      Amundsen, Rolf og Neskvern, Bernt Olav (Brandval Historielag):
      "Brandvalboka - Finnskogen, slekts og gardshistorie", 2008
      Aronsson, Kjell-Åke:
      "Svedjefinnarna i norra och södra Sverige - svedjebruk, boskapsskötsel och åkerburk", Forskningsrapport 95:21, Karlstad ,1995.
      Axelson, Maximilian:
      "Vandringer i Wermlands Elfdal och finnskogar år 1852", Faksimilutgåva, Karlstad, 1978
      Bergström, Emma:
      "Från värmlendska bygder och obygder", STFs årsskrift, 1901
      Bladh, Gabriel:
      "Finnskogens landskap och människor under fyra sekel", Forskningsrapport i Samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad, 1995
      Bladh, Gabriel og Loven, Britt-Marie:
      "Landskapsutveckling i Norra Värmlands finnbygder", Univ i Stockholm, 1988
      Bladh Gabriel, Myhrvold Jan och Persson Niclas:
      "Skogfinska släktnamn i Skandimavia", Karlstad University studies, 2009:58
      Boehlke, Harald Sommerfeldt:
      "Det norske pentagram", Eutopi forlag, Tvedestrand, 2000
      Bograng, Sigurd:
      "Värmlandsfinsk ortnamnsforsking", Finnbygden 1951:1 - 1976:3
      Branzell, Emanuel:
      "Beskrifning öfver Norra & Södra Finnskoga nya Kapell - Församlingar uti Carlstads stift", Faksimileutgave, Malung, 1994
      Broberg, Richard:
      "Den nuvarande språksituationen i Värmlands finnbygder". Scandinavica et Fennougrica, Stockholm, 1954
      Broberg, Richard:
      "Finsk innvandring till mellersta Sverige", Dialket- och folkminnesarkivet, Uppsala, 1988
      Brodin, Linius:
      "Fryksdalens finnsocknar", Karlstad, 1923
      Bromander, C.V.:
      „Höslåtter och löfskörd på Finnskogen", Svenska Turistföreningens årbok 1901
      Bromander, C.V.;
      „Svedjebruket på Finnskogen", Svenska Turistföreningens årbok 1902
      Bråten, Rudolf:
      "Brandval Finnskog bosetting", Solør-Värmland Finnkulturförening, 1993
      Bråten, Rudolf:
      "Grue Finnskog bosetting", Solør-Värmland Finnkulturförening, 1983
      Bråten, Rudolf:
      "Varaldskogen Kongsvinger", Eget forlag, 1970
      Christensen, Trygve:
      "Skogfinner og Finnskogen", Eget forlag, 2002
      Elam, Lars:
      "Hungrarnas skog i Dalby socken", Linköping, 1992
      Eles, Håkan (red.):
      "Skogfinnarna och Finnskogen", Torsby Finnkulturcentrum. 1995
      Engen, Jorunn:
      "Eidskog bygdebok 1-4", Eidskog 1982-1998 (100 s om finnebosettinger)
      Ericson, Jarl:
      "Finnar i Gräsmark och Lekvattnet", Arvika, 1993
      Ericson, Jarl:
      "Finnar i väst", Karlstad 1990
      Ericson, Jarl:
      "Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga", Arvika 1996
      Eskeland, Tuula:
      "Fra Diggasborrå til Diggasbekken, Finske stedsnavn på de norske finnskogene", Doktoravhandling UiO, 1994
      Fernow, Erik:
      "Beskrifning över V¨rmland…" Karlstad 1773. NY upplaga; Karlstad, 1898.
      Finnbygden:
      "Tidning för norra Värmlands finnbygder" (11 nummer 1924-29), Torsby. Faksimileutgave Solør-Värmland Finnkulturfåorening, 1998
      Finnbygden:
      "Tidsskrift för Värmlands finnbygder" (4 årlige nummer 1946-1976)
      Finnkultur:
      Medlemsblad Solør-Värmland Finnkulturförening (4 årlige nummer f.o.m. 1977)
      Finnemanntallet 1686:
      Oslo, 1990
      Fliflet, Albert Lange:
      "Kalevala", Aschehoug, 1967
      Forsberg, Anne og Persson, Niclas:
      "Carl Axel Gottlunds förteckning över familienamn på de svenska och norska finnskogarna", Förlaget Veidarvon, Gävle, 2003
      Fossen, Asbjørn:
      "Historien om de norske skogfinnene", Eget forlag, Oslo, 1992
      Fossen, Asbjørn:
      "Skogfinnene i Øst-Norge. Et liv i ødemarka", Eget forlag, Oslo, 1990
      Frang, Bjørn:
      "Langs Finnskogens stier. Fortellinger", 1982
      Förslag:
      "till åtgärder för att bevara och vårda minnena av finnkulturen i Värmland", Karlstad 1954 (Rapport fra komite fra Värmlands läns landsting)
      Garaasen, Haakon:
      "Emigrantane frå Suomi. Kalevalas land", Oslo, 1925
      Godø, Helge:
      "Grue Finnskog. Etniske aspekter". Hovedoppgave i etnografi, Univ. Oslo, 1975
      Gothe, Richard:
      "Från trolldomstro till kristendom. Studier rörande det kulturella tillståndet blant skogsfinnarna i Sverige under 16-1700-talen, 1993
      Gottlund, Carl Axel:
      "Allmogens uti Savolax och Karelen Finska Familjenamn betraktade i historisk och arkeologisk afseende", Helsingfors, 1872
      Golltund, Carl Axel:
      "Dagbok öfver dess resor på Finnskogarna i Dalarne, Helsingland, Vestmanaland och Vermland år 1817", fasimilutgåva, Falun 1984
      Gottlund, Carl Axel:
      "Dagbok över mine vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821", Norsk Skogfinsk Museum, 1986
      Grønoset, Dagfinn:
      "Finnskog og trollskap", Oslo, 1953
      Grønoset, Dagfinn:
      "Finnskogens folk", Oslo 1986
      Grønoset, Dagfinn:
      "Nitahå-Jussi", Oslo, 1957
      Hansson Bo och Wedin, Maud:
      "De skogfinske stedsnavnene i Trysil", Trysilboka 8, Trysil, 2000
      Hasselstig, Elis:
      "Boken om Lekvattnet", 1995
      Heimbygdsforeningen Finnetunet:
      "Livet på Finnskogen", Grue Finnskog, 1992
      Helstad, Kollbein:
      "Kampen om skoggården, 1", Eget forlag, Flisa, 1946
      Herou, Lars-Olof och Holmdahl, Nils:
      "Försvunna rökstugor", Torsby Finnkulturcentrum, 2006
      Herou, Lars-Olof:
      "Gottlunds tillförlitlighet", Finnmarken förr och nu, 1999:1
      Herou, Lars-Olof:
      "Svedjefinnarnas adelsmärke", Finnmarken förr och nu, 1998:1
      Hohle, Per:
      "Finnskogen og skogfinner", Gyldendal norsk forlag, 1974
      Houvinen, Sulo (red.):
      "Värmlandsfinnar", Stockholm, 1986
      Hämälainen, Albert:
      "Bostad- och byggnadsskich hos skogfinska innvandrare i Mellan-Scandinavien", 1945
      Iversen, Ragnvald:
      "Finsk på norsk grunn", Trondheim, 1959
      Johnsen, Henry:
      "I svedjerøkens rike", Trysil-forlaget, 2007
      Keyland, Nils:
      "Folkliv i Värmlands finnmarker", Nordiska museet, 1954
      Kræmer, R. Von:
      „Beskrifning över Finska Eld-rior och hvad dermed äger gemenskap", Upsala Läns Kongl. Landthushållnings-Sällskaps Handlingar för år 1835, Uppsala, 1836
      Larsen, Britt-Karin:
      "Det vokser et tre i Mostamägg", 2008
      Larsen, Britt-Karin:
      "Himmelbjørnens skog", 2010
      Larsson, Bo (red.):
      "Svedjebruk och röjningsbränning i Norden", Nordiska Museet, 1995
      Larsson, Oscar:
      "Från Finnbygden - en krönika om Norra Finnskoga. Värmlands nordligaste sockn", Karlstad, 1954
      Leisiö, Timo:
      "Musikk och identitet i finnskogarna", Skogfinnarna och Finnskogen, Forskningsrapport 95:21, Karlstad, 1995
      Lidman, Hans:
      "Finnskogen", 1985
      Lindahl, Karl F:
      „Brunskogsfinnarna", Karlstad, 1982
      Lindell, Ulla.Britt:
      "Små barn under knappa villkor", Torsby Finnkulturcentrum. 1999
      Lindtorp, Olaf:
      "Fra Finnskogene i Solør og Vermland (1-3), 1943-54
      Lundin, Lars:
      "Carl Axel Gottlunds 1800-tal. Svensk-finska bilder", Järvsö, 2001
      Lærum, Ole Didrik og Brekke, Nils Georg:
      "Røykstova - bustad gjennom tusen år", Oslo, 1990
      Lönborg, Sven:
      "Finnmarkerna i mellersta Skandinavien", Ymer, 1902
      Mattsson, Anders:
      "Långsjöhöjden - ett finnhemman i Lekvattnet", Karlstad, 1996
      Mattsson, Anders:
      "Skogfinnarna och kyrkan", Torsby Finnkulturcentrum, 1996
      Mattsson, Anders:
      "Ulvsjön och Fäbacken - En värmlandsk finnbygd", Karlstad, 1996
      Myhrvold, Jan og Persson, Niclas:
      "C A Gottlunds Folkmängden på finnskogarna fra 1823", Høgskolen i Hedmark, Oppdragsrapport nr 3, 2004
      Mägiste, Julius:
      "De värmlandsfinska ortnamn", Karlstad, 1955
      Mägiste, Julius:
      "Värmlandsfinska ortnamn 1-3", Commentationes Humanarum Litterarum, Finska Vetenskaps-Societeten, Helsingfors, 1970
      Nilsson, Axel:
      "Mitt möte med Finnskogen", Säffle, 1987
      Nordmann, Petrus:
      "Finnarna i mellersta Sverige", Helsingfors1888, Faksimil, Malung, 1994
      Olovsson, Olov:
      "David Skogmans resa i Norges och Sveriges finnskogar år 1865", Finnbygden 1960:4 s. 11-14, 1961:1 s. 26-30 och 1961:2 s. 2-3
      Olovsson, Olov:
      "Finska släktnamn i mellersta Sverige och Norge", Torsby, 1979. (Fra "Finnbygden" artikkelserie 1962-1974)
      Opsahl, Erik og Winge, Harald:
      "Finnemanntallet 1686", Kjeldeskriftfondet, Oslo, 1990
      Oppenheim, Florence:
      "Finnskogen - en vägvisare", Heidruns Förlag, 2004
      Palmqvust, J.V.:
      "Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning", Karlstad, 1924
      Persson, Johannes:
      "Ödetorp i Lekvattnet", 1975
      Porthan, Henric Gabriel:
      "Om de i åtskilliga landsorter på Svenska sidan boende Finner samt Finnar i Sverige", Porthans skrifter i utval, Opera Selecta, femte delen, SKS, 1873
      Ribsskog, Øyvin:
      "Finnene kring Mangensjøen", Eget forlag, Mysen, 1958

















      Rideland, Finn:
      "Smultronlandet - Finnskogarna förr och nu", Stockholm, 1982
      Rønning, Rolf:
      "Under Ukkos himmel", Trysilforlaget 2010
      Salminen, Väinö, Kettunen, Lauri och Aminoff, Torsten G.:
      "Tre resor i Värmlands finnbygd", 1971
      Saloheimo, Veijo:
      "Om Savolaxarnas migration", Skogsfinnarna och Finnskogen. Forskningsrapport 95:21, Karlstad, 1995
      Schubert, Friedrich Wilhelm von:
      „Resa genom Sverige, Norrige, Lappland, Finnland och Ingermannland åren 1817, 1818 och 1820, band 2", Stockholm, 1825
      Skarderud, Anne Lise (red):
      "…en gräns av annat slag", Stiftelsen Finnskogen, 1992
      Smith, Axel Christian:
      "Om den finske slægt i vort sogn", Nytrykk Trysil s. 249-261
      Stenman, Lennart:
      "Rätten till land och vatten ur ett svedjefinskt perspektiv", Högskolan i Karlstad, forskningsrapport 98:6, Karlstad, 1998
      Sunde, Olaf:
      "Finnskogkost", Norveg 2/1952
      Sunde, Olaf:
      "Møter med puken og andre folkeminne fra Finnskogen" (innsamlet 1942-46), Lokalhistorisk forlag, 1996
      Sundén-Cullberg, Ann:
      "Tolvmilaskogen", Förlag Boviggen, Torsby, 2000
      Sundt, Eilert:
      "Skovfinner og tiggerlapper", Beretning om Fante- og Landstrykerfolket i Norge, Kristiania, 1850
      Söderback, Marianne:
      "Svartboken", Rabén & Sjögren, Stockholm, 1990
      Sørensen, Rolf:
      "Reiser på Finnskogen", Gaidaros forlag, 2006
      Talve, Ilmar:
      "Bastu och torkhus i Nordeuropa", Nordiska Museets Handlingar: 53, Stockholm, 1960
      Talve, Ilmar:
      "Den nordosteuropeiska rian. En etnologisk undersökning", Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, 1961
      Tarkiainen, Kari:
      "Finnarnas historia i Sverige 1", Eget forlag, Stockholm 1990
      Tarkiainen, Kari:
      "Finnarnas historia i Sverige 2", Stockholm/Helsingfors, 1993
      Timbonäs & Långenäs Allehanda
      (årsskrift om Gräsmarks og Bogens finnebebyggelse), Gräsmark, 1987
      Turesson, Gunnar:
      "Fisnk odling, dikt och musik", Värmländska kulturtraditioner, del 3, Stockholm, 1964
      Trøseid, Hans Marius:
      "Grueboka, bind 4: Finnskogen"
      Tvengsberg, Per Martin:
      „Svedjebruk", Norsk Skogfinsk Museum, 2010
      Tvengsberg, Per Martin:
      „Svedjebruket på finnskogen", Tidsskrift för V¨rmländsk kultur 2/1981
      Uibopuu, Valev:
      "Finnougrierna och deras språk", Lund, 1988
      Ukjent (Torsby kommune - dokumentasjonsprosjekt)
      „Finnskogens bebyggelseshistoriska ärv", Torsby Finnkulturcentrum, 2000
      Virtaranta, Pertti:
      „I Finnskogarna", Torsby Finnkulturcentrum, 2008
      Värmland förr och nu 1953
      (hele årgangen. Spesialnummer om finnkultur)
      Wahlberg, Mats:
      "Ortnamnsförrådet i de svenska finnmarkerna", Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1991.
      Wedin, Maud (red.):
      "David Skogmans resdagbok 1865, del 2". Finnbygdsbladet 1995, översetting: Heiskanen, Sirkku, Ånge, 1995
      Wedin, Maud (red.):
      "Det skogfinska kulturarvet", FINNSAM och Finnbygdens Förlag, 2001
      Wedin, Maud (red.):
      "Segerstedts samling", FINNSAM och Finnbygdens Förlag, 2006
      Wedin, Maud:
      „Skogfinnarna i Skandinavien", Finnbygdens Förlag og FINNSAM, 2006
      Wedin, Maud:
      „Varhelst det finns en skog där känner jag mig hemma", Sundsvall 1993
      Wiklund, K.B.:
      „Ett besøk i Värmlands finnskogar", STFs årsskrift, 1895
      Ylikangas, Heikki:
      "Klubbekriget. Det blodiga bondekriget i Finland 1596-97", Stockholm, 1999
      Øieren, Helge:
      "Brandval Finnskog", Kongsvinger, 1991
      Østberg, Kristian:
      "Finnskogene i Norge", Grue, 1978
      Østberg, Kristian:
      "Svartboka", 1925
      Östberg, Maths:
      "De skogfinska karaktärsbyggnaderna, en mittskandinavisk finnbygdsföreteelse. Sammanställning av bevarade bygnader", Otryckt duplic. Utgåva mai 2001
      Satt sammen av Åsmund Skasdammen. Hovedkilde: FINNSAM









      Jan Myhrvold og Niclas Persson

      C. A. Gottlunds

      fra 1823

      Høgskolen i Hedmark
      Oppdragsrapport nr. 3 - 2004
      © Forfatterne
      ISBN: 82-7671-393-9
      ISSN: 1501-8571


      VIKTIG BIDRAG TIL FORSKNINGEN
      Den 8. desember 2000 la den norske regjeringa fram Stortingsmelding nr. 15 (2000-2001) Nasjonale minoritetar i Noreg. Her presenteres den første helhetlige gjennomgangen av prinsippene som skal ligge til grunn for den norske statens politikk overfor de nasjonale minoritetene, grupper som alle har en over hundre år lang historie i Norge. For å oppfylle de generelle målsettingene i den nye minoritetspolitikken pekte stortingsmeldinga på behov for mange tiltak, ikke minst forskning. Når det gjelder skogfinnene og skogsfinsk kultur, inneholdt den imidlertid få konkrete forslag. Hedmark fylkeskommune innledet derfor et samarbeid med Høgskolen i Hedmark og Karlstads universitet med det formål å bidra til å utvikle forskning om den skogsfinske kulturen i Norge. Samarbeidet resulterte i et
      forskningsprogram, som fikk tittelen Bidrag til et forskningsprogram om skogsfinsk kultur og den regionale innlands-kulturen i Skandinavia
      (2003). Programmet rommer en kort introduksjon til skogsfinsk historie og kultur og en oversikt over den eksisterende forskningen både av eldre og nyere dato, foruten en del forslag til nye prosjekter.
      Forskningsprogrammet viser at det er gjort ikke så rent lite forskning på den skogsfinske kulturen, særlig av svenske og finske forskere. En av hovedinspiratorene har vært uppsalastudent og senere dosent i finsk i Helsingfors, Carl-Axel Gottlund, som reiste rundt og samlet materiale om finnebygdene særlig på 1820-tallet. Gottlunds reisedagbøker fra
      Dalarna/Bergslagen i 1817 samt Solør/Värmland i 1821 har stor dokumentasjonsverdi den dag i dag.1
      Likevel er grunnforskningen om den

      1
      Gottlund, Carl Axel (1986):
      Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821.
      Malung.



      4
      skogsfinske kulturen svært mangelfull, og vi har et altfor magert kunnskapsgrunnlag. Én påtagelig svakhet er at mye av den tilgjenglige litteraturen om skogfinnene i stor grad bygger på sammenstillinger av hva andre forfattere har skrevet. Ofte siteres også annen litteratur uten at sekundære kilder problematiseres. Slik har det oppstått mange vitenskaplige . Endelig er også kildematerialet ofte mangelfullt gjennomgått og uten noen gjennomtenkt plan. Forskningsstatusen på det skogsfinske kulturfeltet, er derfor i seg sjøl en begrunnelse for å initiere ytterligere forskning. Men også for dette formålet kan vi vende oss til Gottlund. Det har lenge vært kjent at hans etterlatte papirer i Helsingfors innholder verdifullt materiale. Men det har vært vanskelig tilgjengelig for norske og svenske forskere. Det dokumentet som publiseres mellom disse permene - fra Gottlunds rapport til den svenske riksdagen i 1823 - er derfor et viktig bidrag til grunnlagsmaterialet om den skogfinske kulturen. Dokumentet
      rommer Gottlunds oppstilling av de svenske og norske bosettingene i finnskogbeltet, i hovedsak fra grenseområdene i Hedmark/Värmland. På norsk side er det nevnt ca 850 voksne personer. Disse er sortert på kirkesogn med de enkelte gårder og husholdninger systematisk ordnet. Dokumentet er unikt for hele det norske og også for en del av det svenske området. Høgskolen i Hedmark er derfor glad for å kunne bidra til at dette materialet blir gjort tilgjengelig for allmennheten og for studier og forskning.
      Hamar, juni 2004
      Thor Ola Engen
      Høgskolen i

  • Kilder 
    1. [S20] .