 Ca 1761 - Ja, ukjent dato
-
| Navn |
QVERNSTRØM, Jacob Pettersen |
| Født |
Ca 1761 |
| Kjønn |
Mann |
| Referanse nummer |
2463 |
| Død |
Ja, ukjent dato |
| Person ID |
I2463 |
Geelmuyden_etc |
| Sist endret |
1 Aug 2021 |
| Familie |
STENSRUD, Kirsten Hansdtr., f. 7 Mai 1767, Modum  , d. Ja, ukjent dato |
| Gift |
21 Okt 1787 |
Modum |
| Barn |
| | 1. JACOBSDTR., Anne, f. 31 Jul 1788, Modum , d. Ja, ukjent dato |
| | 2. STENSRUD, Petter Jacobsen, f. Des ember 1790, Modum , d. Ja, ukjent dato |
| | 3. JACOBSEN, Luther, f. 15 Mar 1793, Modum , d. 3 Feb 1855, Borre, Vestfold (Alder 61 år) |
| | 4. JACOBSDTR., Malene, f. 24 Feb 1796, Modum , d. Ja, ukjent dato |
| | 5. JACOBSDTR., Gunhild Maria, f. 12 Feb 1800, Modum , d. Ja, ukjent dato |
|
| Sist endret |
22 Jul 2010 |
| Famile ID |
F1257 |
Gruppeskjema | Familiediagram |
-
-
| Notater |
- Isenkramfabrikken Frederiksmind på Stensrud i Modum lå under Hassel Jernverk.
Arkivet for Hassel jernverk oppbevares i Øvre Eiker kommune og ..... (et annet sted, spør Ole Jan Berg ?). (Ole Jan Berg skrev hovedoppgave i Oslo ca. 1977 om Hassel jernverk.)
Jacobs ansettelsesforhold tilsa at han kunne bli satt til å arbeide ved ulike anlegg under Hassel jernverk. Jernverket lå i området nord for Hokksund. Fabrikken Fridrichsminde lå på Steinsrud, og kalles også Steinsrudverket. Prestegjeldene Modum og Eiker (Eger) er begge interessante for undersøkelser. Hassel jernverk hadde stort behov for treverk og kull og konkurrerte med andre anlegg om dette. Kongsberg sølvverk, Det Egerske sølv- og kobberholdige Blyverk (trolig nedlagt 1759) og flere andre verk, bl.a. Nøstetangen glassfabrikk i Hokksund (nedlagt 1777), var sterke konkurrenter om kullet. Myndighetenes beslutninger om de ulike verks sirkumferens og utvising av enkeltgårder som skulle forsyne de ulike anlegg hadde stor betydning for verkenes driftsmuligheter. I tillegg til behovet for kull ble verkets maskiner drevet av vannkraft. Hammeren, møllebruket, masovnen, pukkverket og sagbruket ble alle etter tur drevet av det samme vannet. I tillegg hadde verket en dobbel hammer i Vestfossen.
Isenkramfabrikken ble opprettet i 1785. Den produserte jernvarer, fra bordkniver og gafler til spader og plogjern. Denne fabrikken ble anlagt på et bruk ved Steinsrudfossen på Modum, ca. 1/2 mil fra Hassel verk. Den het Stensrud-fabrikken eller Stensrudverket, også kalt Fridrichsminde. Driftsmessig var Stensrudverket en del av Hassel jernverk. Jorden på Stensrud ble delt ut til arbeidsfolkene, bl.a. overtok Jacob et lite bruk.
Hammerhytten, trolig ved Stensrudverket, hadde en herd med pipe. Belgene til herden var 7 alen lange. Langs midten av hytten gikk den vanndrevne hjulstokken til hammeren. Den drev en plan-, plate- og kniphammer. Selve platehammeren veide 2 skippund 3 lispund (ca. 344 kg). Den lette kniphammeren hadde bare en vekt av 16 pund (ca. 8 kg).
I søndre ende av hytten var en esse, som fikk luft fra lærbelger som ble drevet av den samme hjulstokken som drev belgene til hammerherden. Emnene til plateproduksjonen var 2 alen lange, 4 tommer brede og 1/2 tomme tykke stangjern som ble utsmidd til plater. Etter at de var kjølnet ble de delt opp i stykker av 1 alens lengde og 3/4 alens bredde, pakket i kasser og sendt til Drammen.
Ved platesmiingen arbeidet 1 mester, 2 svenner og 3 drenger. De fikk tilsammen 3 rdl. i lønn pr. skippund plater, som tilsvarte omtrent en dags arbeid. Lønnen skulle de dele mellom seg.
En del av stangjernet som ble smidd i essen, ble siden bearbeidet av kniphammeren til boltejern og emnejern. Emnejernene ble med håndhammer utsmidd til økser, spader, bordkniver, knipetenger, etc. Ved kniphammeren arbeidet en mester og en dreng. De ble betalt for hvert dusin av de utsmidde gjenstandene. Boltejernsproduktene ble betalt etter akkord. Jern og kull kjøpte de av Neumann.
Hassel verk og eier fru Neumann lønnet en skolemester for å undervise ungdommen i kristendommen, men få eller ingen skal ha fått opplæring i skriving og regning. De fattige og gamle ble forsørget av verket. Dels fikk de lettere arbeid. Når det ikke var tilstrekkelig fikk de pensjon, som tilsvarte halv lønn. Enker fikk 1/2 rdl i måneden og gratis hus. Jacob sin arbeidsavtale viser at den fremtidige pensjonen var en del av den signerte arbeidsavtalen. Det skal fra slutten av 1700-tallet eksistere regnskaper som viser utbetalinger fra verkets fattigkasse.
Arbeidslønnen ble beregnet i penger, men det ser ut til at en del av utbetalingen skjedde i varer, særlig mat og korn. Arbeiderne hadde også en sikkerhet ved at verket kunne utbetale forskudd på lønn.
Se:
Roar Tank: Modum historie, bd. 1 s. 363-370, bd. 6 s. 168-169 og s. 173.
Kirkebok for Modum nr. 3 1783-1819 p. 733.
Kirkebok for Modum nr. 2 1741-1782 p. 339.
Ole Jan Berg: Hassel Jernverk. Driften og privilegiene 1649-1816.
Ole Jan Berg: hovedoppgave i historie 1977
Ole Jan Berg beskriver bl.a. anlegg, arbeidsprosess og arbeidet.
I 1782 fikk Frantz Neuman ved Hasselverket skjøte på Stensrud og anla der en stangjerns- og spikerhammer. Dette utgjorde i 1801 et bruk på 2 1/2 lispund. Neumann hadde også bevilling på gjestgiveri på eiendommen. Gårdens jordvei lot han utparsellere i syv bruk og ga festesedler til verkets arbeidere. Da Neumann i 1801 overdro eiendommene til Hasselverket for 16 000 ridsdaler ble endel av disse partene løst ut av oppsitterne. To av disse nevnes i matrikkelen 1801 ved navn, deriblant er Jacob Pedersen Quernstrøm, som var smed ved stangjerns- og spikerfabrikken. De som satt på de syv brukene ble registrert i 1805, etter at Neumann hadde solgt sine eiendommer til Hasselverkets interessenter. Blant de syv finner vi Jacob på vestre Haugløkken. Det er vel sannsynlig at denne i utgangspunktet måtte regnes som en husmannsplass.
På Modum var et aktivt industrimiljø med tre verk: Blåfargeverket, Hassel og Frederiksminde. Det er vanskelig å avgjøre hvem som arbeidet ved de ulike verkene. På s. 370 hevder forfatteren av Modums historis om Jacob at "vi tør i ham se en funksjonær ved Frederiksminde".
Trolovelse 5 august 1787 på Modum. Det opplyses at paret skal bo på Stensrud. Kausjonister ved trolovelsen var Anders Herlufsen Stensrud og Nils Nilsen Leerschallen (?).
Jacob fikk skjøte 1789 på Stensbergbråten i Modum fra Johs. Bech.
I folketellingen 1801, gården Steensrud,
Jacob Petersen Qvarnstrøm, husfar, 40 år, husmannsplass og er rendesmed ved isen(kram)fabrik.
Kirstine Hansdtr, 33, kone
Barn Anne 12, Petter 10, Luther 7, Malene 6.
Bosted Stensrud i Modum. Smed. "Rendesmed".
1803 bodde Jacob "Quernstøen" i Modum på et lite bruk på Stensrud (1/8 lispund, med kun en ku). Navnet er antakelig en feilskriving for "Quernstrøm".
I 1805 solgte Jacob bruket til Christoffer Hansen.
Jacob brukte bruket Vestre Haugløkken, som han fikk festeseddel på (registrerrt 1805)..
Vi kjenner ikke Jacobs historie etter 1805.
En mulighet er at han er flyttet. En Jacob Pettersen Stokkeskoug, 46 år, ble begravet 12.1.1806 i Brunlanes. Men dette behøver ikke være ham, selv om alderen passer.
EN INTERESSANT KILDE ER FØLGENDE:
STATSARKIVET I OSLO
AKERSHUS STIFTAMT
REALISTISK ORDNET AVDELING
UTLENDINGER I AKERSHUS STIFT (flere bokser).
Eske 1 = svensker 1710-1735
Eske 2 = svensker 1734-1735
Skal dekke perioden ca. 1710-ca. 1800. Tilsvarende materiale skal visstnok finnes i stattholderarkivet.
Promemoria ??
Katalog Utskrivningsvesenet 1688-1973 bd. 1 RA 1256.6/20
Den mest interessante tiden må antakelig være 1780-1810, med mindre han var i Norge allerede som barn med sine foreldre ?
Se: Roar Tank: Modums historie, bd. 1 s. 369-370, bd. 6 s. 169, 173.
Familietradisjonen fortalte at slekten stammer fra Finland via Sverige, og at navnet skulle være Qvernstrøm. Det var ellers totalt ukjent hvem og hvor i familien navnet skulle plasseres, bortsett fra at det skulle komme inn blant Sidsel Marie Pettersens forfedre. Etter mye arbeid ble slekten sporet tilbake til Modum, hvor navnet ble funnet i familien. Dette kan tyde på at også den andre del av tradisjonen er korrekt, at slekten skal stamme fra Finland via Sverige. Et forbehold i spørsmålet om Finland er at vi ikke kan utelukke at den opprinnelige formen i tradisjonen kan ha vært at de var finner, d.v.s. samer. En mer forsiktig tolking av tradisjonen vil derfor være at slekten enten var samer og/eller kom fra Finland via Sverige til Norge. Alt tyder på at Jacob Pettersen Qvernstrøm ble født omkring 1760 i Sverige.
DNA-undersøkelse av etterkommer på ren mannslinje, Otto Pettersen, viser at haplogruppen finnes i hele vest-Europa, og særlig på de britiske øyer. Men der er også 181 treff til Norge, Sverige og Finland, som kan antyde at slektstradisjonen er korrekt. Videre undersøkelser konsentrerer seg derfor om Norge, Sverige og Finland. DNA-tester på få markører er dårlig egnet til å dokumentere nært slektskap. Når 12 markører uten eksakt match utelukkes, gjenstår 10 12-markørers eksakte matcher i Finland, 2 25 markører med 1 og 2 avvik, 1 37 markører med 2 avvik og 1 67 markører med 4 avvik i Finland.
I Norge er 7 eksakte treff med 12 markører, ingen nærmere.
I Sverige er 19 eksakte matcher med 12 markører. 2 matcher med 25 markører og 2 avvik, 1 match med 37 markører og 4 avvik, og 1 match med 67 markører og 6 avvik.
Tallene kan tolkes som at der er flere i Sverige som har testet DNA enn i Norge og Finland. Men tallene kan også tolkes som at familietradisjonen kan være korrekt.
«u»Markør-Avvik-Haplo- Land- Antall matcher«/u»
«i»12 0 exact R-BY3280 Finland - 1
12 0 exact R-DF13 Finland - 1
12 0 exact R-FGC63840 Finland - 1
12 0 exact R-S15585 Finland - 1
12 0 exact R-Y110680 Finland - 1
12 0 exact R-Y60082 Finland - 1
12 0 exact R-Z39300 Finland - 1
25 2 R-Z39300 Finland - 1
25 1 R-Y110680 Finland - 1
37 2 R-Y110680 Finland - 1
«u»67 4 R-Y110680 Finland - 1«/u»
12 0 exact R-BY16535 Norway - 1
12 0 exact R-BY33260 Norway - 1
12 0 exact R-CTS4528 Norway - 1
12 0 exact R-FGC3222 Norway - 1
12 0 exact R-Z18 Norway - 1
12 0 exact R-ZP108 Norway - 1
«u»12 0 exact R-ZZ7_1 Norway - 1«/u»
12 0 exact R-A226 Sweden - 1
12 0 exact R-BY13492 Sweden - 1
12 0 exact R-BY24557 Sweden - 1
12 0 exact R-BY25576 Sweden - 1
12 0 exact R-BY3276 Sweden - 1
12 0 exact R-BY33960 Sweden - 1
12 0 exact R-BY42847 Sweden - 1
12 0 exact R-BY60935 Sweden - 1
12 0 exact R-FGC20562 Sweden - 1
12 0 exact R-FGC35943 Sweden - 1
12 0 exact R-FGC63918 Sweden - 1
12 0 exact R-FGC9217 Sweden - 1
12 0 exact R-M269 Sweden - 1
12 0 exact R-S1051 Sweden - 1
12 0 exact R-Y110680 Sweden - 1
12 0 exact R-Y16856 Sweden - 1
12 0 exact R-Y37737 Sweden - 1
12 0 exact R-ZP141 Sweden - 1
25 2 R-S6989 Sweden - 1
25 2 R-Y110680 Sweden - 1
37 4 R-Y110680 Sweden - 1
«u»67 6 R-Y110680 Sweden - 1«/u»
«/i»Hans Frigge, yDNA 111-test, 3 avvik fra Otto Pettersen, nedstammer fra «b»Peter Almqvist Johnson f. 1732 d. 1807, Sverige. Han og slektsgrenen etter ham holdt til i Skaraborgs län, født og død i Gudhem sogn. Alle personer fra Skaraborg kom fra Falköpingstrakten.«/b» Sannsynlighet for felles forfedre innen 8 generasjoner 40%, innen 12 generasjoner 83%. Skaraborgs län lå 1634-1997 i Västergötland, mellom Vänern og Vättern. Lenet hadde i 1810 135 489 innbyggere. Det ble opprettet i 1634 ved deling av statholderdømet Västergötøamd i Skaraborgs ¨en og Älvsborg len. Kirkelig hørte området til Skara stift. Etter 1997 ligger det meste i Västra Götalands län, bortsett fra kommunene Mullsjö og Habo gikk inn i Jönköpings län.
(email sendt)
AW Rödin (c/o Tony Rödin, tony.rodin@gmail.com ) yDNA 67 test, 4 avvik;
9. gen. Pèar Olsson f. 1669 «b»Wèastra Hèole, Rengsjèo«/b», d. 1758. Gm. Margareta Sverkersdotter, f. èOstrabèole, Rengsjèo.
8. gen. Olof Persson, f. 1711 Rengsjèo, 1711, gm Kerstin Ersdotter f. 1711
7. gen. Pèar Olofsson, f. 1738 Hèole nr. 4, Rengsjèo, d. 1814, gm Sara Jonsdotter f. 1744
6. gen. Olof Persson f. 25. okt. 1765, d. 14.3.1821 Vèastra Hèole, Rengsjèo, gm Margtha Ersdotter, f. 1769 Rengsjèo
5. gen. Per Olsson, f. Vèastra Hèole 4, . Vèastra Hèole, gm Carin Ersdotter, f. 1798 Vèaxbo, Bolinèas, d. 1856 Hèole, Rengsjèo.
sistnevnte Per er tippoldefar av AW Rödin.
FamilytreeDNA gir 39% sannsynlighet for slektskap innen 8 generasjoner, 83% innen 12 generasjoner.
«b»E.J- Luotonen«/b», yDNA 11 + Big Y test, eldste kjente forfader på mannslinjen Erik Henricsson Pyörlä, født ca. 1674. På Familytreedna.com følger han slekten bare til Henrik inpoika Pyörlä f. 18.10.«b»1800 taivassalo Lemmetyinen Pyörlä«/b», som var sønn av Henrik f. 1772 og Maria. Henrik og Maria er hans 6 generasjon.
FamilytreeDNA gir 40% sannsynlighet for slektskap innen 8 generasjoner, 83% innen 12 generasjoner.
(email sendt)
Göran Ljudén yDNA 111+ Big Y, 6 avvik,
Gørans forfedre:
15. gen. Björn Jonsson f. 1565, gm Karin Björnsson ? f. 1565 «b»Oxberg, Mora«/b»
14. gen. Jon Björnson f. 1601 Oxberg, Mora, d. 1674 Oxberg, Mora, gm. Anna Olofsdotter f. 1597 Oxberg, Mora, d. 1673 Oxberg, Mora.
13. gen. Björn Erik Jonsson (Pik) f. 1635 Oxberg, Mora, d. 1677 Oxberg, Mora. gm Smeds Anna Persdotter, f. 1635 Selja, Mora, d. 12.12.1709 Oxberg, Mora
12. gen. Jon Bjørnsson f. 1601 Oxberg, Mora, d. 1674 Oxberg, Mora
11. gen. Bjørs Jonsson (Pik) f.1635 Oxberg, Mora, d. 1677 Oxberg, Mora (OBS den påståtte sønnens farsnavn ?)
10. gen. Björs Mats Eriksson (Pik) f. 1671 Oxberg, Mora, d,. 8.11.1702 Oxberg, Mora
9. gen. Ljuder Erik Matsson f. 7.9.1701, d. 10.11.1758 Oxberg, Mora
8. gen. Ljuder Erik Eriksson, f. 1.1.1735 Oxberg, Mora, d. 4.2.1801 Oxberg, Mora
7. gen. Ljuder Mats Eriksson f. 5.2.1763 Oxberg, Mora, d. 20.6.1806 Oxberg, Mora
6. gen. Ljuder Erik Matsson f. 21.5.1795 Oxberg, Mora d. 1834, Mora, Oxberg
5. gen. Ljuder Mats "Lissmas" Eriksson f. 1820 Oxber, Mora, d. 1896 Oxberg, Mora
4. gen. Ljuder Anders Matsson (Ljudèn) f. 1863 Oxberg, Mora, d. 1949 Oxberg, Mora
3. gen. Karl Nestor Ljuden, f. 1898 Oxberg, Mora, d. 1954 Oxberg, Mora
2. gen. Mats Rune Ljuden, f. 1933 Månsta, Älvdalen, d. 2000 Långlet, Mora
1. gen. Göran Ljuden
Familytreedna.com antyder sannsynlighet for felles forfader innen 8 generasjoner 29%, innen 12 gen. 73%, innen 16 gen. 92%.
Juha Kalervo Laisaari (yDNA testet av pia.granroth@elisanet.fi ).
Eldste kjente forfader på mannslinjen er Pyörlä Hendrick Erikcson, 1711, Taivassalo, Finland.
Det er 28% sannsynlig at vi er i slekt i 8. generasjon, og 72% sannsynlig innen 12. generasjon.
(email sendt)
«b»Eldste felles forfader for en match med Otto Pettersen finnes i Norra Mon Malung (rett nord for Malung) i Dalarne, Sverige. Dette kan være et mulig utgangspunkt for leting etter Jacob Pettersen Qvernstrøms fødsel.«/b»
Hei Knut,
Min FamilytreeDNA Y-111 test viser treff med din Otto Pettersen, en
sannsynlig felles anfader ca. 25-30 generasjoner (ca 1000 år?) siden.
Du nevner om en mulig bakgrunn i fra Finland/Sverige?
Jeg er ikke enda kjent med mine aner ca 1000 år tilbake, men MyHeritage
testinga gir aner fra Finland/Skandinavien/Brittiske øyer, mens
FamilyTreeDNA gir i tillegg også aner fra Øst-Europa.
Jeg kan nevne at jeg er hjemme fra sørvestre Finland, selv om jeg bor og
jobber her i Nord-Norge.
På farssiden følger slekten farfar og hans far osv. ca 300 år bakover til
kystkommunen Töfsala/Taivassalo i sørvestre Finland, på bygda ca 50 km vest
fra havnebyen Åbo/Turku.
Jeg ser at jeg har to andre Y-67 treff, derav den andre også Y-111 fra
samme kommune. Denne del av Finland ble passert av vikingene og mottok
kristendommen fra Sverige for ca. 900 år siden. Den gangen var det
handelsforbindelser fra sørvestre Finland til Birka og Mälardalen i Sverige.
Interessert i å delta i din slektutredning, men hvordan kan jeg bidra?
Med vennlig hilsen,
Kaj Kylén
kaj.kylen@gmail.com
«i»
Inger Qvärnstrom, Splintvägen 14, 83172 Östersund (kb 695, 722, 598, 1989, jnr. 2141, 2571, 2695/89).
C. A. Gottlunds «Folkmängden på finnskogarne» fra 1823
Myhrvold, Jan ; Persson, Niclas
Research report
Utgivelsesdato: 2008-08-15
Serie/Rapport: Oppdragsrapport
03/2004
Permanent lenke: http://idtjeneste.nb.no/URN:NBN:no-bibsys_brage_6569
http://hdl.handle.net/11250/133605
OM SKOGFINNER
Skogsfinnarna
En sammanfattning
Av Maud Wedin
2009
Illustration: Elisabeth Nyman, Los
1
Bakgrund
Under slutet av 1500-talet inleddes en migration, där svedjebrukande finnar med ursprung från Savolax flyttade till skogsområden i det skandinaviska barrskogsbältet.
Från 1200-talet till 1809 var Finland en del av det svenska riket, vilket innebar att skogsfinnarna i egentlig mening också var svenskar. Deras bakgrund och kultur skiljde sig dock från den traditionellt svenska och västfinska kultursfären. Därför kan det vara relevant att kalla dem skogsfinnar. Under hela perioden som gemensamt rike var för övrigt kontakterna täta med utbyten av innovationer, arbetskraft och kultur mellan de östra och västra delarna av riket Sverige. Under medeltiden var Finland tämligen glest befolkat, med den största delen av befolkningen bosatta längs kuster och vid större vattendrag. De större, obebodda skogsområdena användes för jakt, fiske och utmarksbruk och kallades erämarker (fi erämaa).
Gustav Vasa (kung 1523-1560) var den som på allvar påbörjade en kolonisationspolitik i syfte att få såväl svenska som finska bönder att ta upp nya hemman på utmarkerna. Han försökte locka med möjligheter till 6-15 skattefria år och nya områden att kolonisera. Bönderna och deras barn i Sverige och västra Finland visade ringa
intresse för idén. De lättodlade markerna kring kuster och vattendrag var visserligen redan upptagna, men de djupa skogarna lockade inte den etablerade bondebefolkningen. Men svedjebrukarna från Savolax såg dessa erbjudanden som en möjlighet. Med sin för nyodling så effektiva svedjebruksmetod, "huuhta", kunde de rela
tivt snabbt kolonisera stora erämarksområden i Finland under 1500-talet. Främst var det områden i norra Tavastland, Rautalampi storsocken samt delar av det närbelägna Österbotten och Ruovesiområdet som blev
koloniserat. Längre västerut i Finland kom man inte, eftersom där vidtog den fasta bondebebyggelsen.
Huuhta-svedjandet hade många fördelar, främst de stora skördarna. En nackdel var att det gick åt stora markarealer för varje hemman. Det uppstod därför en viss överbefolkning eller åtminstone mättnad i utbredningen under andra halvan av 1500-talet. De som ville ta upp egna hemman blev sedan tvungna att söka sig västerut, mot den svenska sidan av riket.
2
Migrationsorsaker
Det var många samverkande faktorer som ledde fram till det vi kallar den skogsfinska migrationen. Förutom nyss nämnda sökande efter nya svedjemarker och nya hemman, var krigen en viktig orsak. Under andra halvan av 1500-talet var Sverige och Ryssland i ständiga konflikter med varandra. Krigen utkämpades på finsk
mark och det var finnarna som främst fick lida av problemen som oroligheterna orsakade. Bönderna var ålagda att härbärgera soldater, så kallad borglägerstunga. Man var tvungna att sända sina söner och drängar i knekttjänst, vilket ofta innebar en säker död. Dog soldaterna inte i regelrätta strider, så var risken stor att de dukade under för farsoter som drog fram i krigens spår. Många rymde därför från knekttjänsten och sökte sig till svenska sidan för att där ha en bättre chans att komma undan. Det fanns även andra exempel på rymlingar, till
exempel brottslingar som flydde undan straff eller män som övergivit sina familjer för att starta ett nytt liv på svenska sidan. Bland skogsfinnarna fanns också hantverkare och smeder som sökte arbeten, bland annat i bergshanteringen. Vidare ska man inte underskatta antalet "äventyrare" som flyttade för spänningens skull.
Under 1500-talet började adeln i Finland erhålla eller förse sig med gods, inte minst i de områden som savolaxarna koloniserat. Protesterna mot denna adel och mot ansvarige ståthållaren Klas Fleming utmynnade under 1596-97 i ett inbördeskrig,allmänt kallat Klubbekriget (fi uija sota). Enligt sägnen kallas upproret så för att de finska bönderna bara hade klubbor att slåss med. Upproret misslyckades så till vida att de finska bönderna inte hade en chans mot Flemings trupper, men å andra sidan gav det hertig Karl i Sverige en möjlighet att avsätta sin brorson Sigismund och själv ta makten, först som riksföreståndare och senare som kung Karl IX.
Karl har av många historiker ansetts som arkitekten bakom den skogsfinska kolonisationens utformning under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Det är dock svårt att riktigt ange gränsen mellan var den statligt styrda kolonisationen började och den spontana migrationen tog vid. Klart är att Karl var positivt inställd till den
skogsfinska migrationen som pågick under hans tid. Å andra sidan skulle migrationen knappast ha kommit igång om inte skogsfinnarna själva sett fördelarna med flytten till svenska sidan.
3
De skogsfinska nybyggarna
Pionjärerna bland skogsfinnarna letade upp obebyggda områden på kronoallmänningarna. Sedan man utsett en bra plats för nybygget, utverkade man ett nedsättningsbrev eller ett så kallat torpebrev av kungen. Breven var i allmänhet likartade och innehöll en standardtext med ansökarens namn, den nya bostadsorten samt socknen. Nedsättningsbrevet innebar inte med automatik rätten att få sitt nybygge godkänt. Det krävdes att fogden och gode män insynade platsen och kunde konstatera att där fanns möjlighet att ta upp ett bärkraftigt hemman. Vidare undersökte man så att inte nybygget låg för nära den etablerade bondebebyggelsen eller inkräktade på böndernas fäbodskogar. De finnar som kom senare i kolonisations-vågen fick i de flesta fall köpa skogsmark av bönder i närområdet, eftersom allmänningarna då var upptagna av andra finnar.
1600-talet
De första skogsfinnarna hade statens stöd för att ta upp nybyggen och anlägga svedjor. De första årtiondena av 1600-talet kan också ses som "Klondike-perioden" när många finnhemman etablerades med stora tillgängliga svedjemarker, många kreatur och ett allmänt välstånd. Förväntningarna från staten var höga på de skatteintäkter som skogsfinska hemman skulle generera.
Men mot mitten av 1600-talet övergick de positiva tongångarna till missnöje över att skogsfinnarna brände för stora arealer genom sitt svedjebruk. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbodskogar men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen, som ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol. Staten som allt mer såg inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen började gynna denna grupp på bekostnad av skogs-finnarnas nykolonisation. Man genomförde därför flera restriktioner mot svedjandet. De områden som hade flest bruk drabbades särskilt hårt, som till exempel Bergslagen.
Vidare klagade man över "löst folk" som fanns på finnhemmanen. Svedjebruket som krävde stor arbetskraft vid fällning, bränning och
4
skörd, gynnade säsongsbetonad arbetskraft. Denna arviss mån vara rörlig mellan finngårdarna och benämn
des i källorna som lösfinnar. Systemet med flexibel arbetskraft var vanligt i östra Finland, där bruket av storsvedjor ofta genomfördes av svedjelag, där var och en fick del av skörden efter arbetsinsats. Många lösfinnar till-bringade ledig tid med att jaga och fiska och frågade inte alltid efter vem som ägde marken. Detta ledde till att staten utfärdade förbud mot lösfinnar. 1636 skrev drottning Kristina ett plakat med order att alla finnar som inte hade tagit upp egna hemman eller på annat sätt var etablerade skulle sändas tillbaka till Finland eller skrivas ut som soldater. Trots upprepade förbud och hot om höga böter blev lösfinne-systemet en följetong i domböckerna. För de skogsfinska hemmans-ägarna tycks det ändå ha varit lönande med denna extra arbetskraft,
eftersom man gång efter annan betalade böterna och ändå fortsatte att hysa lösfinnar. Enligt tiondelängderna under åren 1642-45 fanns till exempel årligen ett 15-tal hus- och lösfinnar på Källåsen, Bollnäs socken i Hälsingland.
Utvecklingen 1700-2000
Som en följd av restriktionerna mot svedjebruket ökade åkerbrukets betydelse under 1700-talet och myrodlingar tillkom mot slutet av seklet. Även potatisen blev ett betydelsefullt livsmedel för skogs-finnarna som i många fall var pionjärer i sina socknar med potatisodling.
Det var redan under kolonisationsfasen stor skillnad, och det blev
senare om möjligt ännu större klyftor, i levnadsstandard mellan olika skogsfinska familjer och det varierade även geografiskt. Möjligen hade finngårdarna som låg långt från bruken bättre levnadsstandard, då man lättare kunde styra över sitt eget näringsliv och sin egen livssituation. Lönearbete åt bruken innebar visserligen tillgång till
penningekonomi, men å andra sidan innebar proletariseringen inskränkningar i friheten.
Under 1800-talet steg folkmängden och den ökande konkurrensen från timmerhanteringen och bruken i kombination med återkommande nödår slog hårt mot de fattigare skogsfinska familjerna. Finn-hemmanen med sina små åkrar och vidsträckta skogar, var mycket
5
eftertraktade av skogsbolagen. Många finnbönder sålde också sina skogsskiften till skogsbolagen och blev arrendebönder samt kolare. Vid missväxtåren under andra halvan av 1800-talet utvandrade många invånare i finnbygdsområdena till Amerika.
Beskrivningar i Gottlunds dagböcker och i Segerstedts samling från 1880-talet visar också på den fattigdom som rådde bland obesuttna i finnskogsområdena under denna tid.
Under 1900-talet fortsatte utflyttningen från finnbygderna i allt högre takt. En stor del av ungdomarna flyttade till tätorter och började arbeta i de uppväxande industrierna. Skämtsamt brukar man säga att när vägnätet byggdes ut under mitten av 1900-talet användes det av invånarna i finnbygderna för de rullande flyttlassen.
Under 1900-talets andra hälft följdes utflyttningarna från finnbygden av att allt fler fritidshus etablerades. Ofta var det gårdar som blivit tomma som nu blev sommarställen eller jaktstugor.
6
Utbredningsområde
Den skogsfinska kolonisationen omfattade i stort sett hela mellersta barrskogsbältet i Skandinavien. I Sverige bildades finnskogsområden från Tiveden i söder till södra Lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster. I Norge återfanns finnskogsområdena mellan Eidskog i söder och Trysil i norr samt sträckte sig från
Solørområdet i öster till spridda bosättningar i väster ända mot Telemark. Den primära kolonisationsfasen pågick under en relativt kort period från 1580-talet fram till 1600-talets m
itt, men nya finnbosättningar togs upp av skogsfinnarnas barn och barnbarn ytterligare ett knappt århundrade. Inte minst bosättningar i Jämtland och södra Lappmarken togs upp under slutet av 1600-talet och i 1700-talets början.
1580-talets kolonisationsvåg gick främst till södra Ångermanland, Södermanland, Tiveden och Karlskogaområdet i Värmland. Under 1590-talet började dock en större mängd skogsfinnar anlända, främst via Gävle och Gästrikland, som kom att fungera som sluss för vidare kolonisation. Många finnar bodde sannolikt hos släkt eller vänner i några år för att bygga upp ett startkapital för att sedan kunna ta upp egna nybyggen eller köpa mark till egna hemman.
Sedan följde migration till södra Norrland och kring sekelskiftet mot 1600 fanns spridda bosättningar från Gästrikland upp till Ångermanland. Under 1600-talets första årtionden accelererade kolonisationsförloppet inom samma område och fram till mitten av
1600-talet kunde en steg-för-stegkolonisation västerut mot Orsa Finnmark, sydväst mot Bergslagen, Värmland och Norge tydligt ses.
I Bergslagen var det många skogsfinnar som drabbades av konkurrensen från bruksnäringen. Många finnar valde då att flytta vidare mot Värmland och Norge, där de kunde köpa mark och sedan fortsätta att svedja. I kolonisationen mot dessa områden var det ofta andra- eller tredjegenerationens skogsfinnar som deltog. Det norska Finnemanntallet från 1686, en rannsakning över skogsfinnar bosatta i Norge, redovisar i flera fall födelseorterna. I materialet syns tydligt att det stora flertalet norska skogsfinnar var födda i Sverige.
Under andra hälften av 1600-talet fanns även migration vidare mot Nya Sverige i Nordamerika.
7
Mat och hantverk
Mottin är en representant för den skogsfinska matkulturen som har bevarats ända in i vår tid. Mottin är en torr, grynig gröt som i norrländska finnskogar tillagas av kornmjöl och vatten. Det fanns även en variant där man använde fiskspad istället för vatten. Till mottin serveras mjölk och lingonsylt eller stekt fläsk och vitsås som
tillbehör. I Bergslagen, Värmland och Norge tillagas motti av skrädmjöl från havre och till detta serveras fläsk,
flott och lingonsylt. Förr i tiden var mottin fattigmansmat. Idag tillagas den vid festliga sammankomster som hemvändardagar och finnskogsaftnar.
Skogsfinnarna var skickliga på att tillverka näverföremål. Ofta var lie-fodral, skor, knivslidor, bärmesar och förvaringskärl gjorda av näver. Möjligen är näverflätningstekniken ett arv från skogsfinnarna.
8
Spånadsfäste och svepskrin
Vinkelböjda spånadsfästen och svepskrin med platta lock tycks också ha varit en specialitet för skogsfinnarna. Svepskrinen återfinns bland annat på norska Varaldskogen, på Los finnmark och i Gästrikland.
De vinkelböjda så kallade spånadsfästena har fungerat som hjälpmedel när man spann lin (eller hampa) med slända. På det upprättstående "skaftet" av spånadsfästet träddes linhärvan. På den horisontella delen satt spinnerskan för att hålla den på plats. Dessa spånadsfästen har återfunnits i finnbygder och i finskugriska områden. Spånadsfästet på bilden är från Ockelbo finnmark och förvaras på Länsmuseet i Gävle.
Foto: Kjell Söderlund
Nedanstående typ av skrin har kallats matskrin, svepskrin, brudskrin, svepäska eller vacka, beroende på ursprung. I finnbygder och finsk-ugriska områden liknar de varandra. Grunden är ett stycke träspån som sveps ihop och fästes i en något rundad rektangulär träbotten. Svepets ändar fästes i varandra, ibland med dekorativa tekniker. Sargen sitter på själva svepdelen, ofta både upptill och nertill. Själva locket är platt och saknar sarg.
Skrinet till vänster kommer från Varaldskogen i Norge.
Foto: Maud Wedin
9
Skogsfinska byggnader
Rökstuga eller pörte
Skogsfinnarna förde med sig egna traditioner av husbyggande. Bostadshuset kallades rökstuga eller rökpörte. Rökstugan hade en stor stenrösugn, så kallad rökugn, i ena hörnet. Rökugnen var murad med lera och tät, för att inte rök skulle sippra ut mellan stenarna. Byggnaden saknade skorsten, istället fanns en rökkanal av trä som gick från ett hål i mellantaket, upp och ut genom yttertaket. Den stora rökugnen fungerade som ett värmemagasin och behövde bara eldas en gång per dag, även under kallaste vintern.
Det var viktigt med proportionerna mellan rökstugans storlek, ugnen, rökkanalen och skjutluckorna i väggarna, för att rökutsläppet skulle fungera. Om huset var rätt byggt besvärades man inte nämnvärt av röken. Troligen användes inte rökstugan för matlagning, men det finns flera uppgifter om att man bakade bröd i rökugnen.
För matlagning användes istället en kokstuga, med en vanlig öppen spis.
Rökstuga på Torsby hembygdsgård, Värmland. Foto: Arne Östman
10
Rökstuga med rökugn och träkanal genom taket. Teckning: Arne Östman
Rökugnen i Abborrtjärnsberg, Nyskoga i Värmland. Foto: Seppo Remes
11
Rökbastu
Skogsfinnen byggde förstås en badbastu på gården. Bastuugnen var också en stenrösugn, men inte murad med lera. Om rökugnen i rökstugan konstruerades för att hålla värmen så länge som möjligt, skulle bastuugnen istället snabbt värmas upp och tämligen snabbt avge värme. Bastuugnen stod i hörnet innanför dörren och på gaveln
mittemot fanns en badlave på väggen. Bastun hade ingen skorsten och heller inte någon rökkanal. Istället släpptes röken ut genom gluggar och dörr, medan man eldade. På grund av röken kunde man inte vistas
i bastun så länge elden brann. Först när den falnat och röken hade vädrats ut, var det dags att slänga vatten på de varma stenarna och ta ett bad. Värmen i en rökbastu är mjukare än i våra dagars eluppvärmda bastur. Man kunde därför sitta länge utan att det blev för varmt. Ofta användes bastun för andra ändamål också, till exempel vid
barnafödande. Badbastun användes sannolikt inte förrökning av kött och fläsk, eftersom det åstadkommer fettavlagringar på väggar och tak samt orsakar dålig lukt.
12
Rökbastu i genomskärning, med lave längs bortre gaveln, "stege" upp samt bastuugn i hörnet. Teckning: Kjell Nordqvist
Ria i genomskärning, med staplad råg på torkstängerna och torkugn i hörnet. Teckning: Arne Östman
13
Ria
Den tredje typiska finnmarkbyggnaden är rian. Den liknar bastun fast är högre och användes för att torka svedjeråg. Liksom bastun har den en stenrösugn i hörnet innanför dörren. Den har också ett mellangolv av lösa slanor, där man staplade svedjerågskärvarna som skulle torka. I och med torkningsprocessen fick man en hög och jämn kvalitet på rågen. Rian har varken skorsten eller rökkanal, men väl vädrings-luckor. Dessa sitter ganska högt upp för att släppa ut fukt och rök under torkningen. I regel användes rian även för tröskningen av säden. Förr trodde man att de första skogsfinnarna bodde i kombinations-byggnader som kunde fungera som bostad, bastu och ria. Dessa antaganden bottnar troligen i föreställningar som bygger på att man tänkte sig de första finnarna som "primitiva". Med kunskap om byggnadernas differentierade funktioner och att de tidigaste finn-hemmanen i regel hade många hushållsmedlemmar, gott om byggnadstimmer och arbetskraft, kan man anta att de skogsfinska gårdarna tämligen omgående byggde separata hus för olika funktioner.
Ria i Bingsjö, Rättviks Finnmark, Dalarna. Foto: Maud Wedin
14
Carl Axel Gottlund
Carl Axel Gottlund (1796-1875) gjorde som ung student studieresor i Dalarnas, Hälsinglands, Värmlands och Norges finnskogområden under åren 1817 och 1821.
Under resorna skrev han dagbok samt gjorde uppteckningar om finska språket, släktnamnen, traditioner, seder och bruk.
När Gottlund genomförde sin studieresa genom Dalarna och Hälsingland 1817 fann han att många fortfarande pratade finska obehindrat, till exempel i Svartnäsområdet.
Emellertid ville finnarna inte gärna visa upp sina kunskaper i finska. I mötet med svenskar sa man att "finska tungomålet hade gått sop rent ut". Det var inte förrän Gottlund själv tilltalade Svartnäsfinnarna på finska som man vågade öppna sig. Gottlund skriver i sin dagbok om en äldre man: "Äntligen brast bandet på den häftade tungan och den gamle tilltalade mig med värdighet och vördnad på ett språk som flödade av ältalighet"
Vid den fortsatta resan mot Bergslagen och senare vid sin resa till Värmland och Norge 1821 fann Gottlund att finska språket och skogsfinska traditioner i ännu högre grad var levande i dessa finnskogar. Allmänt bodde skogsfinnarna i rökstugor och badade rökbastu. 1823 försökte Gottlund till och med grund
a ett finskt härad över svensk-norska gränsen, men det misslyckades.
15
Näringsliv
Svedjebruk
Svedjebruket var skogsfinnarnas dominerande försörjningssätt under kolonisationsfasen. Även de svenska bönderna svedjade, till exempel för att ta upp ny åker eller äng eller för att få bättre bete på utmarkerna. Skogsfinnarnas storskaliga svedjebruk "huuhta" och odlingen av svedjeråg var emellertid något nytt och innebar möjlighet att använda ren skogsmark för odling.
För ändamålet valdes ett granskogsområde ut, gärna i en sydsluttning. Granen trivs på näringsrik mark och var därför den bästa indikatorn på lämplig mark till svedjebruk. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och när askan svalnat något såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades eventuellt av boskapen och övervintrade till året därpå, då de växte med upp till 40 strån i varje tuva. De kunde bli närmare 2 meter höga. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkade sedan på stor-hässjor eller i rior. Goda år kunde dessa svedjor ge upp till 100-falt, alltså 1 liter utsäde kunde ge 100 liter i skörd. Det ska jämföras med vanliga kornåkrar på finnskogen som kanske gav 4-falt i skörd. Även om svedjeskörden slog fel vissa år, förstår man att det var en viktig odlingsmetod för skogsfinnarna och att man ogärna åtlydde de restriktioner som kom senare under 1600-talet. Även svenskarna intresserade sig för det lönande svedjebruket och det finns flera exempel där finnarna fick svedja skogsmark som tillhörde svenskbönder mot att man delade skörden. Det hände dock ofta att finnarna svedjade i smyg på böndernas mark. Blev de upptäckta drogs saken i regel inför tinget. I Alfta försökte bönderna år 1616 konfiskera hela 60 tunnor råg som Jöran finne i Flät olovandes svedjat på deras fäbodskog.
Nackdelen med svedjebruket var att man bara fick en eller två skördar på samma ställe. Sedan kunde man kanske odla rovor något år, men efter det övergavs sveden om den inte skulle göras om till åker. Det innebar att ett näringsliv baserat på svedjebruk krävde tillgång på stora markarealer, eftersom det tog många år innan området kunde svedjas igen.
Boskapsskötsel
Vid sidan av svedjebruket var boskapsskötseln den allra viktigaste
försörjningsbasen i det skogsfinska hushållet. När de gamla svedjorna
växte igen gav de rikligt med gräs för bete och vinterfoder. Tack vare
de gamla svedjemarkerna och slåttermyrarna, så hadeockså skogs-
finnarna i regel mycket boskap. I många fall hade man fler kor än vad
storbönderna i svenskbygd hade. På Stugubacken i Hanebo hade man
till exempel 30 nötkreatur enligt Tresks geometriska karta från 1639.
I boskapslängden, liksom övriga längder, stod husfadern i regel som
ägare, vilket lätt gör att vi glömmer bort kvinnornas viktiga roll. Det
var kvinnorna som var ansvariga för boskapen, barnen och inomhusarbetet, medan männen hade huvudansvar för svedjande, jakt och fiske samt kontakter med myndigheter. Både män och kvinnor hade sina givna ansvarsområden och båda könen var lika viktiga för finnhemmanen, även om det inte framgår av källorna.
De yngre ogifta kvinnorna kunde dock vara med i männens arbete, med
an män sällan deltog i kvinnosysslor.
19
Åkerbruk
Åkerbruket fanns med redan från början och på åkermarken odlades främst korn. För att få nybygget godkänt och senare skattlagt var man tvungna att visa på en viss mängd uppodlad mark samt att nödvändiga byggnader var uppförda. Marken var ofta stenig och svårodlad vid finnbosättningarna, men å andra sidan hade man gott om gödsel, vilket var en förutsättning för att få skördar som motsvarade arbetsinsatsen. Åkerbrukets betydelse ökade i takt med att svedjebruksrestriktionerna blev strängare. Man kan även märka att tidpunkten för åkerbrukets ökande betydelse sammanföll med att finngårdarna flyttades bort från sjönära läge till höjdläge, där risken för frost var mindre.
Finnplog från Västanfors, Fagersta i Västmanland. Foto: Seppo Remes
20
Gamla kartor
Laxsjön, Ljustorp i Medelpad. Geometrisk karta av Olof Tresk 1639.
Karta Stugubacken 1760, Hanebo i Hälsingland. Foto: Maud Wedin
21
Fiske och jakt
Fisket var viktigt, eftersom en stor del av proteintillskottet kom
därifrån under stora delar av året. De tidigaste finnbosättningarna låg i
regel intill en sjö eller annat vattendrag, där det fanns jämn tillgång på
fisk. Fisken fångades i not eller nät, men det finns också exempel på
stängselliknande fångstanordningar som placerades isund. Även vanliga metspön användes.
«Kasse från Viksjö, Ångermanland. Teckning: Lars-Ola Norén
«/i»
Jakten var också viktig, även om viltkött knappast var något man åt varje dag. Småvilt fångades med snara eller andra småfällor. Storvilt-jakten var starkt reglerad och älgjakten var därför en ständig källa till fällande domar vid tinget. Älghudarna var emellertid efterfrågade av kronan, inte minst för att de användes vid tillverkning av militära persedlar. Skogsfinnarna var duktiga jägare och hade bra jakthundar. Ett flertal skogsfinnar blev därför utsedda till kungens skyttar, med uppgift att främst skaffa älghudar och skinn till kronan. Skinn från lodjur, bäver, mink, mård och ekorre var också eftertraktade.
22
Övriga näringar
Många skogsfinnar var också smeder och hantverkare. Speciellt i
Bergslagen fanns skogsfinnar med i brukshanteringen som smeder
eller som bergsmän. Det finns till exempel många berättelser och
traditioner som berättar om hur finnar upptäckte malmfyndigheter.
En av dem var Mårten Finne i Löa, som 1624 hittade kopparmalm vid
Ljusnarsberg. Detta blev sedan upprinnelsen till Nya Kopparberget.
Hellefors Silververk hade sin bakgrund i att finnen Göran Simonsson i
Käxtjärn upptäckt silvermalm där under 1630-talet.
Den framväxande bruksnäringen gav nya arbetstillfällen i Bergslagen, men i och med den storskaliga gruvdriften blev skogsfinnarna förbjudna att svedja. Senare omvandlades även beskattningen till dagsverksskyldigheter vilket bidrog till en proletarisering av den skogsfinska befolkningen. Många valde då att söka sig längre västerut mot Värmland och Norge.
I Orsa Finnmark var Fågelsjöfinnarna kända för sin bösstillverkning. Järnet till bössorna framställdes i närbelägna blästerugnar från sjö- och myrmalm som utvanns i närområdet.
23
Språk och släktnamn
Skogsfinnarna medförde sin östfinska dialekt som fortfarande kan
spåras i de skogsfinska ortnamnen. Många myrar, tjärnar och åsar har
än idag finska namn som till exempel Alaså (Nedre myren), Paskalamp (Skittjärnen) och Itamack (Österåsen).
Karta över Hudiesentalo, vid Hudiesenlatt, Hamra 1872
De skogsfinska släktnamnen var något typiskt för den östfinska kultursfären och var en tradition som skogsfinnarna tog med sig. Släktnamnen hade ofta ändelsen -inen. Som exempel kan nämnas Häkkinen och Tarvainen. I de norrländska källorna finns få släktnamn upptecknade, medan de var vanligare i mantalslängder och domböcker i Bergslagen, Värmland och Norge.
Det är svårt att exakt ange när finska språket försvann från finnbygderna. I områden som låg nära svenskbygd blev man svenskspråkiga redan efter ett par generationer, medan man på Finnskogen i Solør-Värmland pratade finska långt in på 1900-talet.
24
Myter och sägner
Det finns många myter och sägner om skogsfinnarna. Många av dem är så kallade vandringssägner som berättas i flera finnskogsområden. Ett vanligt tema handlar om skogsfinnarnas påstådda förmåga att kunna trolla. En av dessa historier handlar om två
så kallade vismän (fi tiätäjä) som blev osams, varvid den ene finnen skickade björnen
till den andres gård för att rovdjuret skulle riva ihjäl kreaturen. Den andre visfinnen var emellertid lika duktig på trolla så att han skickade tillbaka björnen till förste finnens gård och så fick björnen springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills tassarna var utslitna eller tills någon av hustrurna planterade en rönn som vårdträd
på tunet. Då kunde inte björnen attackera kreaturen på den gården.
Finnarna sades också kunna skicka trollskott på varandra om de blev osams, men kunde även bota sjukdomar. Kvinnorna använde ibland magiska riter för att skydda sin boskap.
En av de mest kända traditionsbärarna på Finnskogen var Kaisa Vilhuinen
(1855-1941) från Östmark i Värmland.
Hon kunde tala sin fäderneärvda finska och hade ett mycket gott minne för alla berättelser hon hört, bland annat från sin mor. Hon kunde därför många gamla finska sånger, runor och berättelser, varav flera liknande dem som finns i Kalevala.
Kaisa blev också en av de viktigaste informanterna för finska språkforskare som besökte Finnskogen i Solør-Värmland under 1900-talets början.
Kaisa ansågs även vara trollkunnig. Hon kunde se in i framtiden och var
duktig på att bota sjukdomar.
25
Pentagram inkarvat på en uthusdörr vid hembygdsgården i Ljusnarsberg. Pentagrammen användes för att förstärka magiska krafter. Foto: Seppo Remes
Många sägner berättar om strider mellan skogsfinnar och svenskar eller norrmän när finnbosättningarna etablerades på 1600-talet. Historierna innehåller bloddrypande scener, där finngårdarna blev brända och dess invånare ihjälslagna. Dessa berättelser har få belägg i källorna. Domböckerna visar tvärtom att det var ytterst sällan som man tog till handgripligheter, även om tvister uppstod om rätten till mark och vatten. Möjligen kan sägnerna ha haft sitt upphov i någon konflikt där man senare överdrivit händelseförloppet för att göra historien mer rafflande och spännande att återberätta. Det uppstod även ett antal konflikter i samband med bruksnäring
ens framväxt i Bergslagen, där skogsfinnarna vid några tillfällen gjorde uppror.
26
Finnbygdsområdena idag
Idag är många finnbygder obebodda eller glest befolkade, men många finnättlingar har behållit de gamla gårdarna som fritidshus. Vidare finns ett antal familjer som arbetar i närbelägna tätorter, men anser att det ger högre livskvalitet att bo i finnbygd med stora rekreations-områden in på knutarna. I många av dessa områden kan man fortfarande besöka bevarade finnskogsbyggnader, speciellt i Solør-Värmland. Finska ortnamn återfinns i nästan alla finnbygder och på många håll kan man få smaka på finnskogsmat som motti.
Intresset för den skogsfinska kulturen är också på stadig frammarsch, vilket visar sig i skogsfinska hemvändardagar, mottiaftnar och andra festligheter under somrarna. I Grue anordnas till exempel Finnskog-
dagene i Svullrya varje år i juli. Under dessa dagar firar Finnskogs-republiken med teaterspel, bröllop och många andra aktiviteter.
Det finns även kurser och seminarier som anordnas i de olika finnskogsområdena. Bland annat har Karlstads Universitet och Mittuniversitetet haft kurser med skogsfinskt tema.
«b»Årsaken til utvandringene fra Finland«/b»
(Denne teksten er hentet fra: «u»<http://www.finnskogen-turistforening.no/omfinnskogen.html>«/u»)
Hvorfor reiste finnene fra Finland? For det første var Sverige og Finland ett rike på 1500-tallet. Vi må også her ta med resultat fra forskjning omkring samenes historie. Den viser at samisk befolkning en gang har vært enerådende i stort sett hele dagens Finland. Rundt 1500 ble samene fordrevet fra Savolax og Karelen - skogfinnens distrikt. Dette sammenfaller i tid med skogfinnenes innvandrign øst fra Russland til Finland og videre vestover mot Norge. Kanskje overtok skogfinnene en ledig plass etter samene i Midt-Finland?
Iallefall; det har helt siden middelalderen vært forholdsvis stor folkeflytting mellom Finland og Sverige. På Gustav Vasas tid flyttet flere tusen finner vestover. Han kommanderte side fogder til å sende over passende mengder finner som arbeidskraft. Gustav Vasa bidro aktivt til folkevandringen ved å skaffe finner som arbeidskraft ved gods og bergverk. Årsaken til denne flyttestrømmen var altså rett og slett "svigninger i arbeidsmarkedet". Det er viktig å ha med seg denne delen av historien også, da den på en måte åpner en utvandringsbølge.
På 1500-tallet; særlig i 1540- og 50-åra skjøt utvandringen fart på nytt. Hertug Karl (senere Karl IX) lokket med blant annet sju års skattefrihet for finner som ville bosette seg i Sverige for å dyrke opp de enorme skogområdene i landet og naturligvis øke kronens skatteinntekter på lengre sikt. Dette falt sammen med uår i Savolax-området. Dermed var den skogfinske utvadringen i gang, en bevegelse som altså ikke stoppet før den nådde langt inn på Østlandet.
En medvirkende årsak til utvandringen blant skogfinnene, finner vi trolig også i utvandrerens tradisjon ("blod"). Det finske folkeslaget vi her snakker om vandret som vi allerede har påpekt, selv inn i Finland østfra. Vi har altså her å gjøre med et folk som allerede var vant til å flytte fra sted til sted. Og de tok med seg sitt livsgrunnlag; svedjebruket.
De finner som bosatte seg i Midt-Sverige, etterhvert så langt vest som i Värmland og til slutt på norsk side av grensen, hadde altså en annen bakgrunn for flyttingen enn ønske om jobb innen bergverk og hånddverk. De bar med seg sin egen jordbrukstradisjon, svedjebruket som vi skal komme tilbake til etterhvert. Denne jordbruksformen krever store ressurser i form av frodig og helst gammel skog. Etterhvert som skogområdene ble utbrent i Øst- og Midt-Finland (Savolax-distriktet), flyttet svedjebrukerne vestover, nordover og østover. Savolaksene som denne folkegruppen blir kalt (vi vil videre kalle gruppen skogfinner), ble en større innvandringsbølge til Sverige enn de vest-finske utvandrerne oppmuntret av kongen, ble.
Ønsket om å drive sitt svedjebruk, førte derfor skogfinnene til skogene og ikke til byer og tettsteder, dit vest-finnene stort sett flyttet. Skogfinnenes utvandring skjøt for alvor fart i 1570-åra og pågikk for fullt til rindt 1640, men det var skogfinner som utvandret til langt inn på 1700-tallet. Skogfinnene spredte seg utover store deler av Midt-Sverige, men ett sentrum for bosetting, ble i grenseområdet mellom Øst-Värmland, Närke og Västergötaland. Derfra spredte bosettingen seg nordvestover mot Dalarna. Til Väst-Värmland og Norge, altså til det vi i dag kaller Finnskogen, kom skogfinnene først mot slutten av 1500-tallet.
Skogfinnene kunne dette med markedsføring! Det er kilder som viser at i 1584 dro en utvandrer tilbake til Savolax og fortalte om de lovende svedjeområdene i Vest Sverige. Det var sikkert fler tilfeller av slikt, og det dempet neppe utvandrerlysten.
Rundt år 1600 førte dårlige år (hungersnød), ufred og krig til at utvandringen fra Savolax tok seg opp. I det hele tatt så spredte innvandringsbølgen seg i Sverige og etterhvert i Norge som ringer i vannet. Etterhvert som flere finner kom, ble det behov for å lete etter nye, gode svedjeområder i alle himmelretninger. En av disse retningene var altså vestover mot dagens Finnskogen.
«b»Svedjebruket «/b»
(Denne teksten er hentet fra: «u»<http://www.finnskogen-turistforening.no/omfinnskogen.html>«/u»)
Svedjebruket var altså skogfinnenes hovedkulturbærer og deres næringsveg. Vi finner i dag igjen rester av det i form av navn. Alle navn som har leddene; bråten, vål og ris i seg, vitner om gamle svedjemarker. I tillegg kommer en rekke finske navn som relateres til svedjebruket.
Svedjeteknikken varierer med skogstypen, men forenklet foregår den slik: Skogen hogges ned, den tørker på bakken, den settes fyr på og kornet (rugen) såes i aska. Det ble også sådd neper. Svedjene kunne være små, bare noen titalls meter i firkant, men de kunne også være store, opptil flere kilometer i alle retninger. Det fortelles om en historie fra 1600-tallet da en av de store svedjebrukerne (forskerne bruker faktisk ordet svedjeentreprenør om de største brukerne) hadde laget til en gedigen svedje, og en annen mindre bruker hadde startet med sin svedje inne i den store, uten å være klar over storsvedja som var på gang. De største svedjebrukerne var rett og slett arbeidsgivere med opptil flere hundre mennesker i arbeid samtidig med de største prosjektene.
"Huuhta" er det finske navnet på storsvedje. Slike svedjer trengte næringsrik, gammel granskogmark for å bli vellykkede. Det sier seg selv at slike jordbruksformer krever utrolig store areal, fordi området jo bare kunne brennes en gang, iallefall som huuhta-svedje. Skogfinnene fant litt av et svedje-paradis på Finnskogen. Store og urørte skogområder med mye gran.
Litt mer om svedjeteknikken. Første vår ble skogen hugget slik at den lå på bakken og tørket sommeren og høsten. Neste sommer ble området brent og skogfinnene sådde rugen og nepene (som var spesielle "rugneper" som nærmest vokste oppå bakken og ble brukt til for) i asken mens den ennå var så varm at det så vidt gikk an å gå i den. Først på høsten tredje året var kornet klart for innhøsting. Svedjerugen er en spesielt hardfør korntype. Den skyter lange skudd, ca 2 meter, og det sitter en rekke skudd i samme rot. Alle skuddene kommer fra det samme såkornet, og foldsrikdommen er eventyrlig; opp til 3.000! På særlig rike svedjemarker sådde skogfinnene også rug i samme aske høsten tredje året og høstet så andre avling høsten det fjerde året. Men så var jorda brukt opp til korndyrking, og prosessen gjentok seg på nye svedjemarker.
Jorda i den gamle svedja ble overlatt til seg selv, og det vokste opp gras, planter og etterhvert busker. De gamle svedjene ble da til gode beitemarker for buskapen. Noen av disse gjenvokste svedjene, gjerne de som lå på den beste jorda, ble så utgangspunkt for fast bosetting med åkerbruk senere.
I løpet av 15 til 30 år vokste svedjene igjen med lauvskog. De kunne da svies av på nytt etter enn annen svedjemetode kalt "kaski" som betyr svedjeland eller svedjing i løv- eller blandingsskog. Skogen ble her felt midtsommers da løvet er størst. Våren etter ble svedjen brent og samme høst ble rugen sådd. Denne rugen var av en annen type enn den som ble brukt på huuhta-svedjene. Rugen kaltes kaski-rug. Neste høst igjen var denne rugen klar for innhøsting. Finnene sådde også neper i slike svedjer og etter hvert også poteter. Senere ble det også sådd bygg i slike svedjer. Andre- og tredje året etter ruginnhøstingen ble det ofte sådd havre i kaski-svedjer. Disse svedjene kunne gjerne brukes opptil 6-7 år, men avlingene ble dårligere og dårligere for hvert år som gikk. Muligens ble også andre svedjeformer brukt på Finnskogen. Fra Finland kjenner vi iallefall en rekke andre former for svedjebruk.
Jeg nevnte Gottlund tidligere i artikkelen. Han skriver i sine dagbøker at han mente svedjebruket på Finnskogen var svært gammeldags. Så han fikk sendt over en svedjeekspert fra Finland i 1820-åra. Denne mannen lærte finnene om nye metoder og om bedre bruk av plog under arbeidet.
Svedjingen tok grovt sett slutt midt på 1800-tallet. Jordprøver viser at svedjing iallefall var i gang til ca 1855. Det fortelles om svedjing også etter det, ja til og med på starten av 1900-tallet. Årsaken til at det tok slutt var dels mangel på gode svedjeområder men ikke minst det at skogen ble mer viktig som tømmerressurs. I løpet av de senere åra er forøvrig svedjetradisjonen gjennopplivet flere steder på Finnskogen, i størst skala på svensk side av grensen øst for Røgden. Her har jeg selv vært med og oppleve at svedjen brant og fått se hvordan rugkornet så ut.
For en del år tilbake ble det funnet svedjerugkorn i sprekker i ei gammel rie (finsk ord for korntørke) på Finnskogen. Det viste seg at kornet var spiredyktig etter kanskje 150 år i ria. Derfor har vi fortsatt svedjerug på Finnskogen. Det arbeides nå med å odle fram mer korn for å sikre genmaterialet for framtida. Forøvrig tror man at hver grend hadde med seg hvert sin avart av svedjerugen fra Finland. Et kornslag som var spesielt for den grenda de flyttet fra. Slik har det trolig vært en rekke forskjellige rugarter i svedjene på Finnskogen.
«b»Svar på disse spørsmålene:«/b»
1.«tab»Nevn noen stedsnavn (eller ledd i stedsnavn) knyttet til svedjebruket som ble drevet på Finnskogen.
2.«tab»Gi en forenklet beskrivelse av svedjeteknikken.
3.«tab»Hva betyr ordet "huuhta"?
4.«tab»Hvilken type skog egnet seg best til svedjebruk?
5.«tab»Hva var spesielt med denne typen svedjebruk?
6.«tab»Hva gjorde man med den gamle, utpinte svedjemarka?
7.«tab»Hva betyr ordet "kaski"?
8.«tab»Hva er forskjellene mellom "huuhta" og "kaski"?
9.«tab»Når tok svedjebruken grovt sett slutt?
10.«tab»Hva var årsaken til at svedjebruket tok slutt?
Spørsmålene er laget av: Victoria Isaksen og Hans Albert Halden, geografielever på Nordreisa videregående skole
«b»Carl Axel Gottlund «/b»
(Denne teksten er hentet fra: «u»<http://www.finnskogen-turistforening.no/omfinnskogen.html>«/u»)
Carl Axel Gottlund er den kanskje mest sagnomspunnende person som har vært innom Finnskogen. Han har fått tilnavnet "Finnskogens apostel" men kunne likegjerne vært kalt "Finnskogens casanova".
Gottlund var prestesønn fra Finland. Under sin utdannelse, fattet han interesse for de finske utvandrerne til Sverige og Norge. Etter en del fram og tilbake reiste han i 1821 til Solør og Värmlands finnskoger. Hans kongstanke var å vekke utvandrerne både kulturelt og samfunnsmessig. Ja, han ivret til og med for at finnebygdene på begge sider av grensen skulle slå seg sammen og danne et eget land.
Vi kan lese om Gottlunds tanker, ideer og opplevelser i hans egen svært omfattende dagbok som er utgitt på norsk av Gruetunet Museum; "Gottlunds dagbok". Boka anbefales både på grunn av historiske hensyn og utfra at den rimelig saftig skildrer personer og forhold Gottlund møter.
I dagbok kan vi lese et speilbilde av det finske samfunnet på begge sider av grensen. Gottlund prøvde å hjelpe finnene til et bedre liv. Vi kan vel si at han langt på veg vakte utvandrerne interesse for å ta vare på den finske kulturen, sin egen stolthet og dessuten startet hans reise en reaksjon som skulle føre til flere selveiere og større frihet for finnene på begge sider av riksgrensen.
«b»Skogfinsk litteraturliste
Oversikt over skogfinsk litteratur
«/b»Aminoff, Torsten G - Salminen, Väinö och Kettunen, Lauri:
"Tre resor i Värmlands finnbygd 1871, 1905 och 1907", Karlstad, 1971
Amundsen, Rolf og Neskvern, Bernt Olav (Brandval Historielag):
"Brandvalboka - Finnskogen, slekts og gardshistorie", 2008
Aronsson, Kjell-Åke:
"Svedjefinnarna i norra och södra Sverige - svedjebruk, boskapsskötsel och åkerburk", Forskningsrapport 95:21, Karlstad ,1995.
Axelson, Maximilian:
"Vandringer i Wermlands Elfdal och finnskogar år 1852", Faksimilutgåva, Karlstad, 1978
Bergström, Emma:
"Från värmlendska bygder och obygder", STFs årsskrift, 1901
Bladh, Gabriel:
"Finnskogens landskap och människor under fyra sekel", Forskningsrapport i Samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad, 1995
Bladh, Gabriel og Loven, Britt-Marie:
"Landskapsutveckling i Norra Värmlands finnbygder", Univ i Stockholm, 1988
Bladh Gabriel, Myhrvold Jan och Persson Niclas:
"Skogfinska släktnamn i Skandimavia", Karlstad University studies, 2009:58
Boehlke, Harald Sommerfeldt:
"Det norske pentagram", Eutopi forlag, Tvedestrand, 2000
Bograng, Sigurd:
"Värmlandsfinsk ortnamnsforsking", Finnbygden 1951:1 - 1976:3
Branzell, Emanuel:
"Beskrifning öfver Norra & Södra Finnskoga nya Kapell - Församlingar uti Carlstads stift", Faksimileutgave, Malung, 1994
Broberg, Richard:
"Den nuvarande språksituationen i Värmlands finnbygder". Scandinavica et Fennougrica, Stockholm, 1954
Broberg, Richard:
"Finsk innvandring till mellersta Sverige", Dialket- och folkminnesarkivet, Uppsala, 1988
Brodin, Linius:
"Fryksdalens finnsocknar", Karlstad, 1923
Bromander, C.V.:
„Höslåtter och löfskörd på Finnskogen", Svenska Turistföreningens årbok 1901
Bromander, C.V.;
„Svedjebruket på Finnskogen", Svenska Turistföreningens årbok 1902
Bråten, Rudolf:
"Brandval Finnskog bosetting", Solør-Värmland Finnkulturförening, 1993
Bråten, Rudolf:
"Grue Finnskog bosetting", Solør-Värmland Finnkulturförening, 1983
Bråten, Rudolf:
"Varaldskogen Kongsvinger", Eget forlag, 1970
Christensen, Trygve:
"Skogfinner og Finnskogen", Eget forlag, 2002
Elam, Lars:
"Hungrarnas skog i Dalby socken", Linköping, 1992
Eles, Håkan (red.):
"Skogfinnarna och Finnskogen", Torsby Finnkulturcentrum. 1995
Engen, Jorunn:
"Eidskog bygdebok 1-4", Eidskog 1982-1998 (100 s om finnebosettinger)
Ericson, Jarl:
"Finnar i Gräsmark och Lekvattnet", Arvika, 1993
Ericson, Jarl:
"Finnar i väst", Karlstad 1990
Ericson, Jarl:
"Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga", Arvika 1996
Eskeland, Tuula:
"Fra Diggasborrå til Diggasbekken, Finske stedsnavn på de norske finnskogene", Doktoravhandling UiO, 1994
Fernow, Erik:
"Beskrifning över V¨rmland…" Karlstad 1773. NY upplaga; Karlstad, 1898.
Finnbygden:
"Tidning för norra Värmlands finnbygder" (11 nummer 1924-29), Torsby. Faksimileutgave Solør-Värmland Finnkulturfåorening, 1998
Finnbygden:
"Tidsskrift för Värmlands finnbygder" (4 årlige nummer 1946-1976)
Finnkultur:
Medlemsblad Solør-Värmland Finnkulturförening (4 årlige nummer f.o.m. 1977)
Finnemanntallet 1686:
Oslo, 1990
Fliflet, Albert Lange:
"Kalevala", Aschehoug, 1967
Forsberg, Anne og Persson, Niclas:
"Carl Axel Gottlunds förteckning över familienamn på de svenska och norska finnskogarna", Förlaget Veidarvon, Gävle, 2003
Fossen, Asbjørn:
"Historien om de norske skogfinnene", Eget forlag, Oslo, 1992
Fossen, Asbjørn:
"Skogfinnene i Øst-Norge. Et liv i ødemarka", Eget forlag, Oslo, 1990
Frang, Bjørn:
"Langs Finnskogens stier. Fortellinger", 1982
Förslag:
"till åtgärder för att bevara och vårda minnena av finnkulturen i Värmland", Karlstad 1954 (Rapport fra komite fra Värmlands läns landsting)
Garaasen, Haakon:
"Emigrantane frå Suomi. Kalevalas land", Oslo, 1925
Godø, Helge:
"Grue Finnskog. Etniske aspekter". Hovedoppgave i etnografi, Univ. Oslo, 1975
Gothe, Richard:
"Från trolldomstro till kristendom. Studier rörande det kulturella tillståndet blant skogsfinnarna i Sverige under 16-1700-talen, 1993
Gottlund, Carl Axel:
"Allmogens uti Savolax och Karelen Finska Familjenamn betraktade i historisk och arkeologisk afseende", Helsingfors, 1872
Golltund, Carl Axel:
"Dagbok öfver dess resor på Finnskogarna i Dalarne, Helsingland, Vestmanaland och Vermland år 1817", fasimilutgåva, Falun 1984
Gottlund, Carl Axel:
"Dagbok över mine vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821", Norsk Skogfinsk Museum, 1986
Grønoset, Dagfinn:
"Finnskog og trollskap", Oslo, 1953
Grønoset, Dagfinn:
"Finnskogens folk", Oslo 1986
Grønoset, Dagfinn:
"Nitahå-Jussi", Oslo, 1957
Hansson Bo och Wedin, Maud:
"De skogfinske stedsnavnene i Trysil", Trysilboka 8, Trysil, 2000
Hasselstig, Elis:
"Boken om Lekvattnet", 1995
Heimbygdsforeningen Finnetunet:
"Livet på Finnskogen", Grue Finnskog, 1992
Helstad, Kollbein:
"Kampen om skoggården, 1", Eget forlag, Flisa, 1946
Herou, Lars-Olof och Holmdahl, Nils:
"Försvunna rökstugor", Torsby Finnkulturcentrum, 2006
Herou, Lars-Olof:
"Gottlunds tillförlitlighet", Finnmarken förr och nu, 1999:1
Herou, Lars-Olof:
"Svedjefinnarnas adelsmärke", Finnmarken förr och nu, 1998:1
Hohle, Per:
"Finnskogen og skogfinner", Gyldendal norsk forlag, 1974
Houvinen, Sulo (red.):
"Värmlandsfinnar", Stockholm, 1986
Hämälainen, Albert:
"Bostad- och byggnadsskich hos skogfinska innvandrare i Mellan-Scandinavien", 1945
Iversen, Ragnvald:
"Finsk på norsk grunn", Trondheim, 1959
Johnsen, Henry:
"I svedjerøkens rike", Trysil-forlaget, 2007
Keyland, Nils:
"Folkliv i Värmlands finnmarker", Nordiska museet, 1954
Kræmer, R. Von:
„Beskrifning över Finska Eld-rior och hvad dermed äger gemenskap", Upsala Läns Kongl. Landthushållnings-Sällskaps Handlingar för år 1835, Uppsala, 1836
Larsen, Britt-Karin:
"Det vokser et tre i Mostamägg", 2008
Larsen, Britt-Karin:
"Himmelbjørnens skog", 2010
Larsson, Bo (red.):
"Svedjebruk och röjningsbränning i Norden", Nordiska Museet, 1995
Larsson, Oscar:
"Från Finnbygden - en krönika om Norra Finnskoga. Värmlands nordligaste sockn", Karlstad, 1954
Leisiö, Timo:
"Musikk och identitet i finnskogarna", Skogfinnarna och Finnskogen, Forskningsrapport 95:21, Karlstad, 1995
Lidman, Hans:
"Finnskogen", 1985
Lindahl, Karl F:
„Brunskogsfinnarna", Karlstad, 1982
Lindell, Ulla.Britt:
"Små barn under knappa villkor", Torsby Finnkulturcentrum. 1999
Lindtorp, Olaf:
"Fra Finnskogene i Solør og Vermland (1-3), 1943-54
Lundin, Lars:
"Carl Axel Gottlunds 1800-tal. Svensk-finska bilder", Järvsö, 2001
Lærum, Ole Didrik og Brekke, Nils Georg:
"Røykstova - bustad gjennom tusen år", Oslo, 1990
Lönborg, Sven:
"Finnmarkerna i mellersta Skandinavien", Ymer, 1902
Mattsson, Anders:
"Långsjöhöjden - ett finnhemman i Lekvattnet", Karlstad, 1996
Mattsson, Anders:
"Skogfinnarna och kyrkan", Torsby Finnkulturcentrum, 1996
Mattsson, Anders:
"Ulvsjön och Fäbacken - En värmlandsk finnbygd", Karlstad, 1996
Myhrvold, Jan og Persson, Niclas:
"C A Gottlunds Folkmängden på finnskogarna fra 1823", Høgskolen i Hedmark, Oppdragsrapport nr 3, 2004
Mägiste, Julius:
"De värmlandsfinska ortnamn", Karlstad, 1955
Mägiste, Julius:
"Värmlandsfinska ortnamn 1-3", Commentationes Humanarum Litterarum, Finska Vetenskaps-Societeten, Helsingfors, 1970
Nilsson, Axel:
"Mitt
|
-
|
|
